Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag10.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Skola

Låt elevernas behov styra skolans resurser

Förslaget om att fördela resurserna till skolan efter socioekonomiska faktorer är ett steg på rätt väg. Men fördelningen borde inte bara ske inom en kommun, utan också mellan kommuner för att garantera en likvärdig skola och utbildning i hela Sverige.

Publicerad: 25 juni 2013, 10:17

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

UtjämningssystemetFinansieringsformerSkolorganisation

När de senaste årens skolpolitiska debatt har rullat på, har frågan om en resursfördelning till skolorna som tar hänsyn till socioekonomiska faktorer seglat upp som en allt viktigare fråga. Numera ingår det i skolinspektionens arsenal att rikta kritik mot kommuner som inte fördelar resurserna med socioekonomiska utgångspunkter.

Vi socialdemokrater har sedan länge drivit att det borde åläggas alla kommuner att göra en sådan fördelning av resurserna till skolan. För någon vecka sedan kom regeringspartierna överens om att även de vill skriva in i skollagen att kommunerna vid sin resursfördelning till skolorna ska ta elevernas olika behov som utgångspunkt. För oss i Malmö är detta glädjande eftersom det stödjer den modell vi, inte sällan i strid med moderata lokalpolitiker, sedan många år tillbaka har fördelat pengar med. Skolorna i Rosengård får betydligt mer pengar per elev än skolorna i Limhamn, för att de har ett mer krävande utbildningsuppdrag.

Vad socioekonomiska faktorer är tycks det råda förhållandevis stor enighet om. I en kommentar i Sveriges Radio säger utbildningsminister Björklund (FP) att "det kan vara en skola med många elever där föräldrarna har en låg utbildningsbakgrund. Då vet man av erfarenhet att eleverna oftare behöver mer stöd i undervisningen. Då får de skolorna mer stöd än andra.” Lärarnas Riksförbunds nyss avgångne ordförande Metta Fjelkner säger i en kommentar till förslaget att hon ser detta som ett första steg mot ett ökat statligt ansvarstagande för likvärdigheten mellan skolorna. Men hon påpekar också att detta inte löser en olikvärdig finansiering av skolan. Jag menar att hon har rätt, fast troligen inte på det sätt som hon tänker sig det.

Problemet är nämligen att alla tycks ha glömt eller helt missat att det faktiskt inte sker någon omfördelning mellan kommunerna för skolverksamheten. Utjämningssystemet mellan kommunerna tar hänsyn till modersmålsundervisning och i mycket liten utsträckning till barn med utomnordisk bakgrund, men fångar på inget sätt den utjämning både skolinspektionen, Socialdemokraterna och nu också skolministern efterfrågar. Om man enbart ändrar skollagen, såsom regeringen vill, blir det därför bara mera rättvist mellan skolorna i en kommun, men inte alls mellan alla skolor i landet. Och därmed uppnår man i själva verket en mycket liten del av den likvärdighet i slutresultat man eftersträvar.

Det finns ett sätt lösa detta som är mycket enklare och snabbare än att förstatliga skolan. Eftersom de flesta partier tycks överens om att skolan behöver få ökade resurser så kan man använda det kommunala utjämningssystemet och fördela de tillkommande pengarna baserat på just de kriterier som regeringen själva framhåller, till exempel föräldrarnas utbildningsbakgrund. Sker detta över ett antal år kan likvärdigheten i hela den svenska skolan öka kraftigt, utan omfattande och sannolikt meningslösa förändringar i huvudmannaskapet. Och utan att de som i dag gynnas av systemet får mindre resurser än de redan har. Om man inte genomför en sådan tydlig satsning på likvärdigheten i hela Sverige blir regeringens beslut om tvingande lagstiftning för kommunerna bara en rättvisereform på papperet.

Anders Rubin, kommunalråd (S) med ansvar för grundskolan, Malmö stad

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev