Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Lärarna pressas av orimliga krav

Inkludering och ökade kunskapskrav. Det är två modebegrepp som båda ska genomföras samtidigt i skolan. Och där ligger också roten till det kanske största problemet när vi letar efter orsaker till krisen i den svenska skolan, skriver gymnasieläraren AnnKristin Allvin i Uddevalla.

Publicerad: 11 april 2014, 09:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisationPisa

Alla elever i skolan oavsett förmåga, funktionshinder, sociala problem eller om den är just nyanländ till Sverige eller har ”vanliga” särskilda behov ska fungera bättre än tidigare - med högre krav - och i samma grupp, är det tänkt.

I klasser jag har finns det få elever som klarar den undervisningstakt som krävs om man skall följa styrdokumenten. I en enda klass kan det finnas elever med neuropsykiatriska funktionshinder, grava läs- och skrivsvårigheter, psykisk ohälsa, sociala problem samt nyanlända med språksvårigheter och de som knappt deltagit i mer än hälften av grundskolans undervisning. Till denna grupp inkluderas ibland någon som är inskriven på särgymnasiet. Knappt hälften av yrkesklassens elever har verkliga förutsättningar att i dagsläget klara statens krav.

Att nästan halva klassen består av individer som har särskilda behov och att kunskapskraven har ökat tas ingen hänsyn till när timplanen läggs. Timplanen är detsamma som antalet lärarledda undervisningstimmar i varje kurs. Om man minskar den lärarledda undervisningstiden kan man spara pengar. Då får varje ämneslärare plats med ännu en klass. De flesta ämneslärare möter mellan 100 och 300 elever varje vecka. Betänk att varje lärare förväntas individualisera undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och att varje elev skall ha personlig feedback på allt som görs. Krav som ibland blir helt orimliga.

Beslutsfattare med ansvar för skolfrågor måste våga se verkligheten och konsekvenserna av de politiska besluten. Ena dagen skall alla inkluderas och alla skall få individuellt stöd. Nästa dag höjer de kunskapskraven och nästan varje år minskas skolans undervisningsbudget. Föregående års budget är inte en bild av verkligheten.

Det finns säkert någon som tror att jag ljuger. Att det inte kan se ut så här eftersom Sverige lägger mer pengar till skolan än de flesta OECD-länder. Visst är detta ett faktum, men det är också ett faktum att i Sverige läggs endast 50,1 procent av skolans resurser direkt till undervisning. I OECD är snittet 63,3 procent. Detta enligt rapporten Från byråkrati till undervisning som Lärarnas Riksförbund presenterade 2010.

Min uppmaning till politiker med ansvar för skolan är att prioritera undervisning och lärande. Satsa på lärare och skolledare. Minska den centrala ”stadshusbyråkratin” och alla ”projekt” som inte har direkt koppling till kursmålen. Ha det politiska modet att se över den tjänstemannaorganisation som befinner sig längst bort från skolans vardag, men närmast er. Då kan vi få loss nog med resurser för att i verklig mening inkludera alla elever i skolan.

AnnKristin Allvin, gymnasielärare i samhällskunskap, historia och religionskunskap, Uddevalla

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisationPisa

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev