Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Lärarna klarar inte av kunskapsutvecklingen

Sverige har misslyckats med att anpassa skolan till den enorma kunskapsexplosionen. För att hänga med måste skolan utnyttja modern informations- och kommunikationsteknik bättre i undervisningen. I grunden handlar det om att radikalt förändra lärarnas roll och skolans organisation.

Publicerad: 8 januari 2014, 04:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisationPisa

Den senaste Pisaundersökningen visade som väntat att den nedåtgående trenden för skolan fortsätter. Regeringspartierna, vars skolarbete startade så lovande trots beslutet att lägga ner Myndigheten för Skolutveckling, är bedrövade efter sju års misslyckande. Det största oppositionspartiet reagerade blixtsnabbt, men oövertänkt, genom att föreslå en mängd godsaker för skolan som alla vill ha men utan att antyda hur de ska lyckas.

För att vi ska kunna skapa en förstklassig skola är det en grundförutsättning att vi löser det fundamentala skolproblemet. Det har sitt ursprung i skolans traditionella organisation, som sedan 150 år tillbaka i tiden har utvecklats, anpassats och begränsats till lärarens undervisningskapacitet. I dag utgör undervisningen endast cirka 35 procent av en lärares veckoarbetstid och det under cirka 35 veckor av året. Det betyder att av den tillgängliga tiden ett kalenderår ägnar varje lärare mindre än en tredjedel åt direkt undervisning av elever.

För 50 år sedan var detta acceptabelt och resultatet av lärarens arbete ansågs då tillfredsställande. Men då var läraren också den främsta informationskällan för eleverna, en auktoritet inom sitt ämne som uppfattades som kunnig, kompetent och välutbildad och hade hög prestige. Det fanns då inte heller några verkliga alternativ till att utföra undervisningsarbetet.

Den bilden av läraren är i dag förbi samtidigt som vi ser att skolresultaten är långt ifrån tillfredställande enligt internationella jämförelser, som till exempel i den senaste Pisaundersökningen. Men det beror inte på att lärare, eller för den delen elever, är sämre – tvärtom, de är troligtvis mycket bättre. De dystra resultaten beror på den enormt ökade kunskapsmängd som lärare och elever idag måste hantera och bemästra.

Och problemet är att skolan, lärarna och lärarutbildningen inte har haft möjlighet att följa med i den accelererande kunskapsutvecklingen. Lärare kan därför inte på långt när utföra det undervisningsarbete som behövs för att åstadkomma den utbildning som individen, samhället och näringslivet begär och behöver. En ny rapport från Skolinspektionen visar också att ”undervisningen stimulerar inte eleverna”.

KUNSKAPSBOOM. De senaste 50 åren har den kunskapsmängd som lärare och elever måste hantera fördubblats vart åttonde år. Om en lärares huvudvolym får representera all kunskap, med 1960 som basår, så har volymen 2013 ökat 130 gånger. 2020 kommer den att vara 250 gånger större än 1960.

Om elevernas studieresultat ska kunna förbättras, måste undervisningen både förlängas i tid och effektiviseras. Men att förlänga lärarnas undervisningstid så mycket som är nödvändigt är helt orealistiskt, både ur ett fackligt och humant perspektiv. Det är omöjligt för en lärare att genom vidareutbildning nå upp till den kapacitet som behövs. Det finns helt enkelt ingen praktisk möjlighet att lösa skolproblemet enbart genom lärarrelaterade åtgärder. Därför har inte heller de förslag till skolsatsningar som de politiska partierna förordar i den senaste budgetdebatten någon möjlighet att lyfta skolan till nödvändig nivå.

Så vad kan nu göras? En vetenskaplig uppbackning finns i två internationella UNESCO-kommissioners rekommendationer till skolutveckling. Med stöd i dessa finns förutsättningar för en modern, jämlik, förstklassig och samhällsbyggande skola. Vad som krävs är att befintlig informations- och kommunikationsteknik integreras fullt ut i det dagliga skolarbetet.

För detta finns redan goda komplement till läraren som undervisare. Vi kan idag konstruera en ”undervisningsmaskin” – kalla den ”iKnow” eller ”iLearn” – som innehåller individualiserade utbildningsprogram som tar hand om undervisningen i samtliga grundskolans kunskapsbaserade ämnen. Istället för att undervisa kan då lärarna koncentrera sig på att vara utbildningsledare, rådgivare och inspiratörer och kan återfå möjligheten att utföra ett gott och professionellt arbete som också kan bli väl kompenserat.

Samtidigt behöver skolan en organisation som utnyttjar hela året för utbildning. På så sätt kan Sverige få en tidsenlig, förstklassig, jämlik och samhällsbyggande skola och återta sin ledande ställning som kunskapsnation i världen.

Lennart Swahn, Sweducation, fd lektor och rektor inom teknisk utbildning och lärarutbildning, utbildningsexpert vid The World Bank, Unesco, ILO och Sida

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LärareSkolorganisationPisa

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev