Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag18.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Skola

Lärarkrisen kryper närmare

Vem ska stå i klassrummet om 10, 20 eller 30 år? Vem ska utveckla våra barn i förskolan och fritidshemmet? Dessa frågor ställde Lärarförbundet i avtalsrörelsen för några veckor sedan. Det är fortfarande i högsta grad relevanta och viktiga frågor, liksom frågan: Har kommunerna förstått allvaret?

Publicerad: 1 november 2012, 09:56

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

LärareLönebildning

Avtalet ger lärarna 4,2 procent i år. Det är mer än vad andra får första året. Om det fyraåriga avtalet som helhet är ett bra avtal eller inte, avgörs i de lokala löneöversynerna i Sveriges kommuner som är i full gång just nu.

Den nationella lärarkrisen kryper allt närmre. Med en brist på minst 43 000 lärare inom åtta år måste politikerna sluta blunda för att de alltför länge har bortprioriterat lärarna. Hur har politikerna tänkt hantera krisen om lösningen inte är att få fler att vilja vara och bli lärare? Den nationella lärarkrisen stavas lika väl nationell elevkris. Klasstorlekarna kommer att öka och fler obehöriga lärare kommer att anställas för att täcka upp.

Lärarförbundet ser med lika delar glädje som oro på hur olika kommunerna förstår och visar vilja att stoppa den nationella lärarkrisen. Det finns kommuner, till exempel Lekeberg, där man på ett föredömligt sätt tar ett rejält kliv upp från 4,2 procent och satsar 6,2 procent i årets löneöversyn.

Samtidigt ser vi kommuner som inte visar någon insikt om att valet mellan kvalitet i skolan och höjda lärarlöner inte finns. Kommunerna har inte lyxen att välja, de måste klara både och. Om vi hade högsta elevresultat och lång kö till lärarutbildningen hade det sett annorlunda ut. Så är det inte nu. Därför är det skrämmande att se hur kommuner varnar för nedskärningar av antalet lärartjänster för att kunna finansiera läraravtalet. Politikerna i dessa kommuner måste återvinna vårt förtroende i kommande löneförhandlingar.

Det handlar om att prioritera. På samma sätt som politikerna alltför länge har nedprioriterat lärarna och skolan måste man istället visa att man är beredda att satsa för att få till en långvarig förändring.

Kommunerna är enligt avtalet bundna att satsa 4,2 procent 2012. Vad som händer 2013 och 2014 kommer snart att visa sig. Lärarnas Tidning har i en rundringning till 14 kommuner runt om i landet endast hittat tre kommuner som uppger att de kommer att satsa över märket 2013: Norrköping, Helsingborg och Västerås. Fler kommuner måste ansluta sig till dessa. Fler kommunpolitiker måste förstå att satsa på lärarna är lika med att satsa på framtiden.

Lärarförbundet har höga ambitioner. Sveriges lärare ska ha fortsatt mer än andra för att vi ska kunna kalla avtalet en uppvärdering av läraryrket. Vi har högre ambitioner än att lärarna ska få ”på märket” 2013 och 2014. Nu har vi tagit ett första steg, men det måste följas av fler. Vi har en viktig uppsägningsklausul i läraravtalet som ger oss möjligheten att säga upp avtalet redan om drygt två år om kommunerna inte förstår allvaret.

Glädjande nog har Lärarförbundet ett tydligt och uttalat stöd av Sveriges Kommuner och Landsting. SKL:s ordförande, Anders Knape, har sagt att ett sifferlöst avtal inte får vara lika med uteblivna löneökningar. Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation, uppmanar Sveriges kommuner att se avtalet som ett golv, inte ett tak.

Det återstår att se om kommunerna lyssnar på sina företrädare. Om de låter bli, tvekar vi inte att säga upp avtalet i förtid. Det är helt klart upp till bevis för Sveriges kommuner.

Eva-Lis Sirén, förbundsordförande Lärarförbundet

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

LärareLönebildning

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev