Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Lär all vårdpersonal om patientbemötande

Om inte ens chefen behöver bry sig om den dagliga verksamheten, varför ska någon annan göra det? Det undrar Hans-Inge Persson efter att ha vistats på sjukhus som anhörig i ett halvår. Patientbemötande måste bli ett obligatoriskt inslag som särskild kurs i all utbildning för sjukvårdspersonal, föreslår han.

Publicerad: 22 januari 2016, 09:04

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

PatientbemötandePatientsäkerhetSjuksköterskorLäkare

Efter två månader hade vi haft trettio olika läkare och då slutade jag räkna. Dessa för dagen-läkare var illa pålästa när de mötte patienten.

En sådan läkare sa till min fru: ”Kan du vända på dig så att jag kan se dina liggsår?” Hon hade då varit förlamad i cirka tre veckor, hon kunde bara röra höger tumme. Det behövdes två undersköterskor för att vända henne, trots att hon bara vägde 48 kilo.

Jag har aldrig sett så många läkare, ändå sägs det att vi har ont om dem. Var ligger felet?

När specialiseringen slår ut i full blom, blir det också tydligt att de olika verksamheterna/klinikerna slutat samarbeta. När min fru skulle överföras från neurologen till onkologen, beskrev överläkaren för neurologen det i efterhand så här:

”Någon påtaglig försämring inträffade inte på denna klinik, utan i ett senare skede då hon var inskriven på annan klinik”.

Hon gick på egna ben in på hans klinik, när hon lämnade hans klinik var hon rullstolsbunden. Ingen påtaglig försämring?

Jag undrar, spelar man svartepetter med patienterna och försöker skjuta över allt ansvar på nästa klinik?

Även en svårt sjuk person behöver struktur i sin vardag. I takt med den bristande kontinuiteten och den inhumana behandlingen, sjunker den sjuke ner i ett tillstånd av hopplöshet.

”Jag är inte längre en människa. Jag har blivit ett vårdobjekt”, sa min fru till mig.

Ledarskapet tycks också fallera. På ett universitetssjukhus finns många chefsnivåer. När jag frågade sjukvårdspersonalen om de kände till namnet på verksamhetschefen, kunde man inte på någon av de båda aktuella klinikerna svara på frågan.

Ett närvarande ledarskap betyder mycket för medarbetarnas engagemang. Om inte ens chefen behöver bry sig om den dagliga verksamheten, varför ska någon annan göra det?

Alla borde förstå att människan är en helhet bestående av kropp och själ. Man kan inte behandla kroppen och utelämna den mänskliga omtanken, där patienten kan vara en medspelare i vårdsituationen och inte bara ett vårdobjekt.

Men det finns trots allt hopp om svensk sjukvård. Det som krävs är att man vågar tala om medicinsk humaniora från högsta ledningsnivå och ut på kliniknivå. Denna diskussion måste få bli levande och vara legitim för alla att föra. Och ledarskapet måste peka i den riktningen.

Patientbemötande måste också bli ett obligatoriskt inslag som särskild kurs i all utbildning för sjukvårdspersonal. Detta måste även bli ett tydligt inslag i kompetensutvecklingen av personal i tjänst.

Och patienten måste stå i centrum för läkares arbetstider. Forskning, utvecklingsprojekt och så vidare måste komma i andra hand, läkarkontinuitet för patienten måste alltid få komma i första hand.

Jag är optimist. Jag har mött personal på alla nivåer, som inget hellre vill än förändra den situation jag beskrivit ovan.

Hans-Inge Persson, anhörig, författare till boken ”Den inhumana vården - en bild från insidan av Skånes universitetssjukhus”. Har mer än 25 års erfarenhet av offentlig verksamhet som kommunal förvaltningschef och generaldirektör.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev