Läkarstudenter får inte exkluderas på grund av kön

När det handlar om att tillmötesgå patienters önskan om att studenter av visst kön inte ska närvara behöver vården på ett balanserat sätt eliminera att det uppstår konflikt mellan grupper eller uppdrag, helst före mötet på behandlingsrummet. Det är en nödvändig balansgång som inte kan lämnas över till enskilda patienter och studenter. Dels kan det innebära könsdiskriminering och dels kan det ställa upp orimliga hinder för att genomföra utbildningens praktiska moment.

En del patienter har önskningar om att få en manlig eller kvinnlig läkare. Ofta kan vården tillgodose deras vilja. Något mera komplicerad blir matrisen när även studenternas kön omfattas. Medicine studerandes förbund, MSF, har i en nyligen gjord undersökning bland läkarstudenterna visat att det är vanligt förekommande att studenter upplever sig diskriminerade på grund av sitt kön när de utför sin praktik.

Av de kvinnliga läkarstudenterna har så många som 38 procent upplevt sig diskriminerade på grund av kön. Motsvarande siffra bland de manliga studenterna är 16 procent. Enkäten visar till exempel att manliga klasskamrater oftare blir erbjudna att utöva olika moment. Männen blir å andra sidan i högre utsträckning negativt särbehandlade genom att uteslutas från gynekologiska och obstetriska undersökningar samt vid förlossningar. Vid gynekologiska mottagningar får de inte träffa patienter i samma utsträckning som kvinnliga studenter.

Sjukvården har i uppdrag att bedriva sjukvård och att utveckla vården, men även att bedriva utbildning. Både patienter och studenter är i en beroendeställning och har olika behov som ska tillgodoses. Patienter har ofta individuella behov som vården ska anpassas till. En del patienter har också önskningar rörande personalens kön. För studenterna är deltagande i vården ett obligatoriskt moment i utbildningen och de är således i en annan beroendeställning.

Det är självklart viktigt att patienter informeras, involveras och har inflytande över sin egen vård. Patienter har en rätt till autonomi och exempelvis möjligheter att välja vårdgivare eller att lista sig hos olika läkare. All frihet inrymmer också förpliktelser och nödvändiga hänsynstaganden. Valfriheten inom den skattefinansierade vården bör bottna i grundläggande demokratiska värderingar såsom lika människovärde och jämställdhet.

Den solidariskt finansierad hälso- och sjukvården ska med begränsade resurser bedrivas så kostnadseffektivt som möjligt. Krav på att studenter eller yrkesutövare av visst kön inte ska delta i vården kan för det mesta tillmötesgås, men inte alltid.  Inom en del verksamheter med ett fåtal specialister, alla kanske av samma kön, är det inte alltid möjligt att realisera krav eller önskemål på att individer av visst kön utesluts. Även så då en del medicinska specialiteter har en mycket ojämn könsfördelning.

Läkare strävar förstås efter att tillmötesgå patienters och anhörigas önskemål så långt det är möjligt. En förtroendefull relation är centralt och självklart ska alla patienter känna tillit till vårdens personal och få ett gott bemötande, oavsett önskemål och kulturella referenser. Att välja att gå till en kvinnlig gynekolog är inte lika med att diskriminera någon och det finns goda skäl till smidighet gentemot patientens vilja rörande läkarens kön.

En förtroendefull relation mellan vårdpersonal och patient är ytterst nödvändig för bra vård och omhändertagande. Preferenser om kön på läkare och studenter måste därför hanteras professionellt, utan att ställa grupper emot varandra.

Läkarutbildningen har utökats senare år och det är ofta svårt att få tillräckligt med verksamhetsförlagd utbildning. Om vården enbart erbjuder studenter det minimum av deltagande som anses nödvändigt för att få godkänt på en kurs, men samtidigt skickar ut vissa studenter från undersökningar med hänvisning till deras kön uppstår problem. Förutom negativ särbehandling på grund av kön kan studenter få svårt att genomföra sin utbildning. När en stor andel av studenterna uppger sig negativt särbehandlade på grund av kön är det dags att sjukvården hanterar dessa önskningar på ett bättre sätt.

Patienter har rätt att ha inflytande över sin vård. Precis som studenten har rätt till sin utbildning. Om studenter inte ges möjlighet att delta i något moment måste de ges möjlighet till andra moment eller extra utbildningstillfällen. Vården måste klara av att hantera både individen som patient, student och läkare. Här borde det inte föreligga någon intressekonflikt.

Heidi Stensmyren, ordförande i Sveriges Läkarförbund

Teodor Svedung Wettervik, ordförande i Medicine Studerandes Förbund