Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

"Klanerna litar inte på staten"

Publicerad: 1 februari 2018, 09:15

I kollektivistiska samhällen har man inget förtroende för staten, utan litar till sin storfamilj, säger chefsåklagaren Lise Tamm. Foto: Anna Svanberg/Bildbyrån

Samhället har svårt att möta gängkriminaliteten i förorterna. Polis, socialtjänst och skola måste förstå den klan- och hederskultur de unga brottslingarna lever i, menar Lise Tamm, som är chef för den nya Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.


När Lise Tamm jämförde Stockholmsförorten Rinkeby med en krigszon satte det fart på politiker, ledarskribenter, Rinkebys områdespolis och självaste rikspolischefen Dan Eliasson. Skulle Rinkeby vara som Syrien?

– Jag blev felciterad, jag sa ”nästan som en krigszon”. Jag har aldrig pratat om kriget i Syrien, det är Eliassons association, säger Lise Tamm, sedan årsskiftet chef för den nybildade Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.

Vad menade du egentligen?

– Att det börjar likna den typen av gängkrig som förekommer i Latinamerika och flera andra länder, där man skjuter på varandra utan att bry sig om befolkningen runt omkring. Eller kastar handgranater, det är ju vapen som används i krig!

Du har även sagt att polisen kan lära sig metoder som försvaret använder?

– Ja, polisen jobbar ju redan så i Rinkeby, det vill säga de använder sig av militära strategier och militär taktik i samband med ingripanden.

Det är något annat än att sätta in militär?

– Ja, det har jag mycket svårt att se framför mig.

Lise Tamm har gedigen erfarenhet som åklagare och haft tunga mål om allt från människohandel, narkotikasmuggling och grova kopplerier till målet mot Jackie Arklöv, som dömdes för folkrättsbrott. Hon menar att det svenska samhället inte har verktygen att möta den grova kriminalitet i socialt utsatta områden som eskalerat i flera dödsskjutningar.

Samhällets aktörer har också för lite kunskap om den klan- och hederskultur som de unga kriminella männen och pojkarna växt upp i.

– Ska man hjälpa personer som kommer från ett visst område i världen är det bra om man har kunskap om det, annars hamnar man väldigt fel, säger Lise Tamm.

– Jag tror också att det finns en rädsla för att prata om klan- och hedersstrukturer, eftersom man är rädd för att det ska miss-brukas av främlingsfientliga krafter.

Visst finns det enskilda, till exempel de som arbetar mot hedersvåld, som är insatta i frågorna. Men kunskap behöver spridas generellt bland åklagare, poliser, domstolar och andra myndighetspersoner, menar Lise Tamm och tar ett aktuellt fall.

– En ung flicka som inte ville bli bortgift och skickad utomlands bad om hjälp av socialtjänsten, som kallade in föräldrarna till ett gemensamt samtal. Det är ett exempel på när man gör som man brukar med svenska familjer, men det är fullständigt livsfarligt för den här flickan!

Det blir en krock mellan det svenska systemet med en fungerande stat och klansamhället, där Somalia är ett tydligt exempel. I klansamhället är just klanen, familjen det viktiga. Problem löser man inom kollektivet.

– I kollektivistiska samhällen har man inget förtroende för staten, utan litar till sin storfamilj. Vad får svenska myndigheter att tro att de här personerna skulle lämna över viktiga beslut till någon tant som mig? Eller till någon tant i en domstol? säger Lise Tamm.

– För det första är vi kvinnor, för det andra har vi inget med deras familj att göra. Vi ska inte lägga oss i deras uppfostran, om de vill skiljas eller om de slår sina barn, tycker de. Sådant sköter de inom sin klan.

Vad kan man göra då? Ofta är det redan för sent att omvända kriminella ungdomar när polis och rättsväsende väl kommer in. Lise Tamm tror att man behöver stötta familjerna på något sätt och ta reda på vilka faktorer som ligger bakom när unga klarar sig bra.

– Det är trots allt en pytteliten minoritet som sätter skräck i de här områdena. Vad gör att det går bra för alla andra jämnåriga? Jag kan bara gissa att de har engagerade föräldrar, är hyfsat begåvade och har ett driv, säger hon.

Hon tycker att den hårt pressade socialtjänsten behöver mer resurser och kunskap.

– Jag hade mycket att göra med social-sekreterare när jag hade mina människohandelsmål. Många gjorde ett fantastiskt jobb, men de måste orka. Det är en yrkeskår som inte har så våldsamt bra betalt och har ett enormt ansvar med ganska begränsade verktyg. De behöver ett helt annat stöd för att bedriva sin verksamhet.

Det kan handla om utbildning och nya befogenheter, exempelvis större möjligheter att omhänderta unga.

Polisen och rättsväsendet skulle också behöva bättre verktyg. Unga under 15 år som begår brott är ju socialtjänstens ansvar. Men möjligheterna att agera mot dem i åldersgruppen 15 till 21 är också begränsad.

– Vi får inte frihetsberöva dem, förutom om de har begått ett mycket allvarligt brott, till exempel mord. De kan begå personrån på personrån och ändå gå fria. Och de här grupperna använder sig av minderåriga med flit, säger Lise Tamm.

Vill du se en lagändring?

– Nej, det handlar mer om tillämpningen. Kanske kan man hitta någon mellanform, något slags ungdomshäkte med mer personal och mindre negativa effekter av inlåsning.

Ett annat bekymmer är att det är svårt att få folk att vittna.

– De riskerar att bli mördade. Nu pratar man om anonyma vittnen, men jag tror inte att de här personerna kommer att vittna i alla fall, av den enkla anledningen att de inte har någon tilltro till rättsstaten, säger Lise Tamm.

Brott och straff ser ut att bli en stor valfråga i år. Nya dödsskjutningar sker nästan dagligen. Partierna tävlar om vem som vill ge polisen mest resurser.

Är det risk att problemen överdrivs, det handlar om några hundra individer som begår de här brotten?

– Ja, men de sätter ju skräck i omgivningen. De skjuter rakt in i restauranger, de skjuter på torg, de kastar granater. Helt oskyldiga män-niskor drabbas. Vi måste göra något åt det!

Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet bildades vid årsskiftet genom att Åklagarmyndighetens tre internationella åklagarkammare slogs samman till en enhet. Här hanteras de allvarligaste brotten, bland annat folkmord och krigsförbrytelser.

Några aktuella mål är Rwanda 3, ”Taxen” (bedrägerier inom hemtjänsten i Södertälje), ett människohandelsmål där två bulgarer dömts till fängelse, barnvåldtäkter via internet och Sveriges största dataintrång, Homoki (efter första företaget som drabbades).

Hur påverkas man av att hålla på med den allra grövsta brottsligheten?

– Bra. Man gör skillnad. Det vi jobbar med har betydelse. Precis som läkare gör någon frisk känner vi att målsägare får upprättelse och att personer som gjort något fruktansvärt mot andra blir lagförda.

Hans Perkiö

Dela artikeln:


Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev