Från sakfråga till yttre attribut

Tenstas hetaste man heter för stunden inte Adam, utan Awad Hersi, miljöpartistiskt ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd. Det har varit en turbulent period för den lokalt så populära Hersi sedan tidningen Mitt i granskat hans förehavanden.

Av granskningen, där tjänstemän som numera lämnat förvaltningen intervjuats, framgår det att Hersi ska ha utövat påtryckningar på tjänstemännen och ändrat i deras beslut. Han har exempelvis försökt påverka vem som ska få fullt försörjningsstöd, och strukit negativa stycken i beslutsunderlag han inte funnit tillräckligt positiva. En extern utredare ska nu ta sig an situationen.

16 personer har lämnat en samstämmig beskrivning av Hersis överträdelser, vilket vittnar om allvaret i situationen. Detta har dock inte hindrat spekulationer om motiven bakom kritiken mot Hersi. I en besynnerlig artikel i Metro menar Kitimbwa Sabuni, ordförande för afrosvenskarnas riksförbund, att kritiken mot Hersi handlar om ett uttryck för rasism.

Sabuni är sin rasorienterade blick trogen, och hans text är en häxbrygd av innehållösa ord där fokus skiftas från Hersis faktiska agerande till kritikers förmodade motiv. Till historien om Hersi hör exempelvis att man erbjudit honom en utbildning i demokratins gång, en introduktion till det politiska livet – något som han, av allt att döma, verkar vara i behov av. Här menar Sabuni, med banala referenser till Hollywoodfilmer, att utbildningen egentligen är att betrakta som vit uppfostran av en svart man. Det handlar vidare om ”[ett] motstånd av ett vitt etablissemang som inte vill dela med sig av makten.”

Tonläget och det tillkämpat analytiska i Sabunis artikel påminner mest om en bilhandlares försök att sälja en Ferrari med en Fiat-motor i. Argumentationens yttre glans kompenserar inte för det bristfälliga innehållet.

Vi bör hur som helst tillmäta de framförda tankarna en viss uppmärksamhet – om än av ett helt andra skäl än för deras giltighet. Sabunis fokus på hudfärg, innebär att debatten går från att handla om sakfråga till personers yttre attribut. Den glidningen är ständigt återkommande i olika diskussioner numera. Och det är en glidning och ett fokus som omöjliggör sakliga samtal.

Det är ytterst märkligt att bortse från det faktum att sexton tjänstemän, däribland nio chefer, lämnat stadsdelen på grund av Hersis misstänkt olämpliga påtryckningar för att i stället fokusera på ett föreställt rasistiskt motiv. Vad är detta om inte ett avväpnande av förnuft och saklighet?

Hersis popularitet och engagemang tas av försvararna som täckning för tanken att kritiken mot honom är riggad och rasistisk. Men, popularitet innebär inte att man per automatik är införstådd med hur den politiska strukturen fungerar. Inte heller innebär engagemang att man alltid agerar korrekt. Att påpeka detta – och de begångna felen – är inte rasism.

Den rasorienterade uppläxningen av Hersis kritiker föranleder några frågor: när är det befogat med kritik av icke-vita? Hur, och av vilka, ska den kritiken framföras för att vara rimlig och rättfärdig? På vilka grunder avgörs giltigheten i kritiken? Och när tappade vi så fullständigt förmågan till saklighet att en inbiten vana att reducera människor till ras, och olika frågor till rasism, blev ett legitimt kunskapanspråk?

James Baldwin, afroamerikansk författare och ett av medborgarrättsrörelsens kända ansikten, ansåg att “people are trapped in history and history is trapped in them.” Det är en utomordentlig bra beskrivning av hur samtidens rasorienterade blickar fastnar i ett ältande av historiska oförrätter annorstädes och fängslar alla i historiska roller – utan några som helst hänsyn till den faktiska verkligheten här och nu.

Anosh Ghasri, frilansskribent och enhetschef Hagfors kommun