En likvärdig skola kräver statligt huvudmannaskap

Sverige har vi ett kommunalt självstyre som är tämligen långtgående. På vissa områden fungerar detta klart tillfredsställande. Det finns dock områden som är av stor nationell betydelse och det är viktigt att vi har en debatt om vem som ska vara huvudman för vad. Ett område som är av stor nationell betydelse är skolan. Att våra barn och ungdomar når kunskapsmålen är av mycket stor nationell betydelse.

Den svenska skolan blev kommunaliserad i början på 1990-talet efter beslut av riksdagen 1989. Tanken var god, nämligen att besluten kring skolan skulle komma närmare medborgarna. Det som har hänt sedan kommunaliseringen är att kvaliteten i skolans verksamhet har försämrats på ett minst sagt påtagligt sätt. Eleverna är utlämnade till vilka ambitioner och förutsättningar kommunerna har. Det kommunala huvudmannaskapet har alltså undergrävt likvärdigheten. Det är stora skillnader mellan de kommuner som satsar mest respektive minst på skolundervisningen. Detta skapar en skola med mycket skiftande kvalitet.

Kommunaliseringen av skolan skedde i flera steg. Arbetsgivaransvaret för lärarna togs över helt av kommunerna. Innan dess var arbetsgivaransvaret delat, där kommunen anställde lärare och staten bestämde deras löne- och anställningsvillkor.

Tidigare bestämde staten hur mycket pengar som skulle användas i skolan, och vad de skulle användas till. 1990 försvann detaljregleringen om hur pengarna skulle användas. Från 1993 fick kommunerna också bestämma hur mycket pengar som skulle gå till skolan.

Staten slutade tydliggöra för kommunerna hur saker och ting skulle göras i skolan. I stället tog staten på sig ansvaret för att formulera målen för skolan. Kommunerna hade ansvar för att nå dessa mål på det sätt som de själva fann mest lämpligt.

Dagens styrning av skolan är otydlig. Genom att staten delvis styr skolan genom lagar, läroplaner och lärarutbildningar, medan kommunerna är huvudmän och finansierar verksamheten skapas ett slags dubbelkommando över skolpolitiken. När det gäller skillnader i resursfördelningen beror de sällan på elevers olika behov utan på kommunernas prioriteringar. Ofta ser vi kommuner som har de största behoven av satsningar i sina skolor, till exempel på grund av sociala problem också är de kommuner som ofta har minst skattekraft och resurser.

Vi behöver ha en stark nationell samordning kring den svenska skolan där elever, lärare och föräldrar kan vara säkra på att skolan är ett prioriterat område oavsett vilken kommun man befinner sig i. Därför är det hög tid att återförstatliga skolan.

Adam Frändelid, ledamot kommunfullmäktige i Vänersborg (V)