Eleverna förlorare i rekryteringscirkusen

I dagarna börjar ett nytt skolår. Skolstarten är lite som nyårsafton för oss som lever och arbetar i skolan; det är omstart, nya friska tag, nya (höga) ambitioner och känslan av att allt är möjligt och tiden oändlig. Det är också en tid av att bekanta sig med nya kollegor och att få alla mänskliga kugghjul att kroka i varandra och börja snurra starkt tillsammans.

Och så vadar vi runt i en lärarkris. Vi pratar om lärarbrist, transferfönster och lärarnas ”silly season”. Vi skrattar lite forcerat åt mer eller mindre seriösa förslag på vad rektorer och skolhuvudmän nu behöver ta till för att locka till sig behöriga lärare. På skoltwitter försöker vi med galghumor balansera den stora, allvarligt kända frustrationen och oron över rekryteringscirkusen som, om jag sätter ord på den allmänna känslan bland skolledare och lärare i mina flöden, är värre än någonsin.

Det finns inte tillräckligt många lärare.

Jamen, det vet vi ju redan. Både lärar- och skolledarorganisationer har hissat varningsflagg om detta i flera år nu, och det är inte utan en stor dos frustration jag ändå hör ”nu måste huvudmännen verkligen fundera på hur de ska locka till sig de bästa lärarna” i argumentationen. För i samma andetag som vi ska bli superrekryterare ska vi också leverera en likvärdig skola där alla elever, oavsett om de bor i storstad eller glesbygd eller mittemellan, får sin rätt till kvalitativ undervisning tillgodosedd av utbildade, behöriga lärare.

Så jag säger det igen. Det finns inte tillräckligt många lärare. Och de blir inte heller fler bara för att rektorer och huvudmän blir vassare på att rekrytera.

Vi har länge varit överens om att läraryrkets status behöver höjas, och att lönerna är en viktig aspekt av den där eftertraktade statusen, liksom arbetsmiljö och ramförutsättningarna för att göra ett bra jobb. I det perspektivet är det bra att det är lärarbrist. Jo, även jag som rektor tycker det.

Läraryrket är svårt, komplext och krävande, och därför ska det vara ett välbetalt yrke. Lärare som vet sitt värde ställer också krav på sig själva och på mig som ledare, och det i sin tur gör den verksamhet vi gemensamt driver bättre - för eleverna.

Men vi tar det en gång till: Det finns inte tillräckligt många lärare.

Så även om jag, med kreativa rekryteringsmetoder och högre löner lyckas locka till mig nya lärare, så kommer de ju någonstans ifrån. Från en skola, eller en kommun, i min närhet, där grannbarnen till mina elever går. Och där sitter en rektor, en kollega, som förlorade matchen och därmed är hänvisad till att hitta en obehörig vikarie som visserligen kan vara bra, men ytterst sällan kan leva upp till de kvalitetskrav man kan ställa på en behörig, legitimerad lärare. Det blir sannolikt lite billigare, och någon ekonom hos huvudmannen kanske blir glad för att budgetsiffrorna är gröna, men eleverna? Eleverna får helt plötsligt inte alls samma förutsättningar att nå sin fulla potential.

Jag är rädd att den där yrkesstatusen vi så hett jagar inte alls gynnas av den cirkus vi alla, mer eller mindre ofrivilligt, blir en del av.

Och jag säger inte att det är så nu, men det skulle kunna bli så att:

Vi slutar kolla referenser på lärare.

Vi anställer personer vi aldrig har mött.

Vi räknar och mäter timplaneminuter/ämne istället för kvaliteten i undervisningen.

Vi slutar arbeta för att skapa unika, kvalitativa och attraktiva arbetsplatser med tydliga pedagogiska visioner – för det är ändå bara lönen som avgör om jag har lärare.

Vi skippar allt vad kollegialt lärande heter och lärare blir soloartister igen för det är inte möjligt att planera långsiktigt, och vi orkar inte börja om varenda terminsstart.

Vi blir cyniska och slutar satsa på de vi har för det finns alltid någon som lockar med något glassigare. Våra huvudmän ser sig tvungna att lägga stora pengar på rekryteringsjippon – istället för på de skolor och lärare som redan finns i organisationen.

Vi är inte där än. Jag har stor tilltro till lärares självkänsla och drivkraft att i första hand göra ett bra jobb för barns och ungas lärande, och jag har många kloka rektorskollegor som inte heller vill tävla mot sina kollegor med skolkvalitet och yrkesstolthet som insats.

Men vi är, tyvärr, på väg dit. Och det stora förlorarna är eleverna.

Ingela Netz, rektor, Parkskolan Pysslingen