Eleverna drabbas när fel frågor lyfts i skoldebatten

Som vanlig, enkel skolknegare, förundras jag ofta över vilka ämnen som tar fart i den nationella debatten om skolan. Det är ganska sällan som jag upplever att de berör det som är verkligt problematiskt i skolan. I stället behandlas ofta ämnen som Donald Broady, professor i sociologi, kallar för kampfrågor. Enligt Broady är det obetydliga och ofarliga frågor av symbolisk karaktär, som kan visa vem det är som verkligen bestämmer. Det är sådana som det finns en stor chans att vinna, men som äger liten relevans för den verklighet barn och elever möter varje dag.

Enligt min mening präglas den nationella debatten om skolan i Sverige av just sådana kampfrågor, en av dem är mobilförbud i skolan. Positiva effekter av mobilförbud kablas ut, ivrigt påhejade av lärarnas två olika fackförbund. Nu har det gått så långt att flera politiska partier har satt upp frågan på sin agenda. Just studiero är det vanligast förekommande argumentet för ett sådant förbud, men det finns andra faktorer som har större betydelse.

2016 genomförde Skolinspektionen en kvalitetsgranskning för att undersöka vad som påverkar elevers studiero. Enligt Skolinspektionen finns det tre faktorer som är avgörande för god studiero; att undervisningen är väl planerad och har en tydlig struktur, att lärarens ledning är tydlig och olika kunskapsformer integreras samt att läraren tar ansvar för lärandemiljön. Om ledarskapet i klassrummet brister, undervisningen är av för låg kvalitet eller eleverna lämnas ensamma i sitt lärande, då kan ett mobiltelefonförbud ha en positiv inverkan på elevernas resultat. Men det vore en bättre idé att påverka grundorsakerna till den bristande studieron, inte förvandla en komplicerad fråga till att handla om mobiltelefonernas vara eller icke vara.

En fråga som, till skillnad från mobilförbud, sällan lyfts i debatten om skolan är vilken inverkan som läsårets struktur och lärarnas arbetstider har på elevernas lärande. Av de 30 faktorer som skolforskaren John Hattie funnit har störst inverkan på elevernas lärande är 19 av dem kopplade till läraren, undervisningen och uppföljningen av undervisningen.

Något som bör granskas närmare är lärarnas förtroendetid. Lärares arbetstid är upplagd så att man har 35 timmar arbetsplatsförlagd arbetstid. Drygt tio timmar kan man tillbringa på valfri plats. Arbetstiden kompenserar för lärarnas ferier, däribland sommarlovet, sportlovet och påsklovet. Förtroendetiden gör att det blir svårt, för att inte säga nästintill omöjligt, att samla lärarna i ett arbetslag eller på en skola under längre arbetspass för att tillsammans kunna utveckla verksamheten med utgångspunkt i elevernas bästa.

Man kan också ifrågasätta de många skollovens existensberättigande. Sportlovet, eller kokslovet som det hette då, har sitt ursprung under andra världskriget då Statens bränslekommissionen stängde skolorna för att spara bränsle. Ur ett inlärningsperspektiv är sommarlovet på tok för långt och innebär ett stort tapp i elevernas kunskapsutveckling. Nu menar jag inte att lärarna ska ha stämpelklocka. Jag är ingen lovhatare heller.

Däremot förtjänar lärarnas arbetstid att belysas i större utsträckning. Det räcker inte med att dumpa frågan hos arbetsmarknadens parter, som uppenbarligen inte har något intresse av att diskutera den. Det vore en god idé att utreda hur läsåret kan disponeras på bästa möjliga sätt och hur lärarnas arbetstid kan användas för att den verkligen ska komma eleverna till del.

Vi vuxna som arbetar inom skolan måste våga diskutera även de frågor som vi upplever som jobbiga och där det finns en risk att vi inte kommer att vara överens. Du och jag som jobbar i skolan kan vandra ut därifrån i morgon dag om vi vill. Det kan inte eleverna.

Patrik Finn, före detta lärare och skolledare, arbetar nu som utvecklingsledare