Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Skola

Det fria skolvalet skapar vinnare i Rosengård

Bytet av skola från Rosengård till Limhamn var ett avgörande moment i min systerdotters liv. Hennes förväntningar på sig själv ökade och det blev en självklarhet för henne att läsa vidare efter gymnasiet. Kanske är det så simpelt att en bussbiljett är integrationsprocessens viktigaste verktyg?

Publicerad: 21 mars 2012, 10:57

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Skolval

Föräldrar ute i Rosengård som väljer att placera sina barn i skolor där svenska språket talas som första språk har förstått något som ännu inte sjunkit in i politikernas medvetande, och det är hur livsavgörande det svenska språket är för en individs framtid i det här landet.

Det finns även ett annat språk att lära sig, en kunskap som man inte kan läsa sig till; de svenska koderna. De svenska koderna får man tillgång till om man träffar och umgås med svenskar. Föräldrarna i Rosengård som tar handlingskraftiga beslut för sina barns framtid är exemplariska medborgare, de ger inte bara sina barn en chans, utan de gör även vårt samhälle en tjänst på lång sikt. De har accepterat det faktum att Sverige har flyttat ut ur Rosengård och om man vill vara i kontakt med det land man lever i, måste man börja pendla redan vid 13 års ålder.

Jag har valt att kasta mig in i debatten om fria skolval främst därför att jag har erfarenheter i frågan. På nära håll har jag sett hur det fria skolvalet har förändrat ett barns tro på sin egen framtid.

Hösten år 2000 började min systerdotter i sjuan på en av högstadieskolorna i Rosengård. Fram till sjätte klass hade hon varit en utmärkt elev då hon gick på en mindre skola i området. I högstadiet märktes det tydligt att dynamiken hade ändrats i klassrummet, för ungdomar med stora sociala problem gjorde det omöjligt för de övriga att få studiero. På några månader förvandlades min systerdotter till en rastlös, orolig och omotiverad tonåring. Situationen blev så pressande att hon inte längre gick till skolan och en drastisk förändring var oundviklig. När flickan själv fick frågan om vad hon ville göra hade hon redan svaret. Hon ville byta till en bättre skola utanför området. Valet blev en skola i Limhamn, där större delen av barnen var infödda svenskar.

Min systerdotter smälte in i den nya miljön och hennes motivation att ta till sig kunskap återvände. Långt senare insåg hon också att hon inte var den enda som pendlade från Rosengård till Limhamn, det var fler ungdomar som hade gjort samma språk- och klassresa som hon. Bytet av skola var ett avgörande moment i min systerdotters liv. Hennes förväntningar på sig själv ökade och det var en självklarhet för henne att hon skulle fortsätta läsa efter gymnasiet.

För någon vecka sedan träffade jag ett antal högstadieklasser på Rosengårdsskolan. Jag gjorde det på eget initiativ och blev väl bemött av både elever och lärare. Mitt främsta syfte var att berätta om min egen uppväxt ute i Rosengård under 1980-talet och om hur jag efter skoltiden har lyckats förverkliga mina drömmar. Den största skillnaden, när jag jämförde mig med dessa ungdomar, var att min egen skolklass hade bestått av hälften etniska svenskar. Utan tvekan var svenska språket vårt första språk i skolmiljön.

Även då jag gick i skolan var vi ungdomar införstådda med att tröskeln var högre för oss som kom från ett mindre priviligierat område. Man var tvungen att kämpa hårdare för att komma någonstans.

Jag tror ungdomarna i Rosengård i dag är smärtsamt medvetna om sitt utanförskap och att de har en rädsla för att möta Sverige utanför området. För dem handlar det inte om att hoppa jämfota över en för hög tröskel, utan istället att slå sig igenom en igenspikad dörr. Det finns de som klarar sig trots dåliga odds, men vad händer med resten? Det är en alldeles för stor procentsats för att man ska kunna ignorera dem. När jag tittade på dessa skolungdomar som satt framför mig i skolsalarna, såg jag bara potentiella vinnare. Det finns en del barn med problem, men för majoriteten handlar det om att hitta motivationen att blicka framåt. Jag försökte själv föreställa mig om jag var en av dem i dag, hur min framtidsutsikt hade sett ut. Bara den enkla tanken fick mig att tappa modet.

Fördomarna om Rosengård är ett 40-årigt fenomen och inget som kommer lösas i en handvändning. Arbetslösheten och de sociala och ekonomiska svårigheterna kommer att finnas kvar en lång tid framöver. Om politikerna vågade se på skolsituationen med öppna ögon skulle de se att det finns svar i de lösningar som samhället redan erbjuder.

Det fria skolvalet är en demokratisk rättighet för alla ungdomar i Rosengård. Om politikerna inte når ut med detta till medborgarna hoppas jag att någon annan organisation förmedlar informationen och ger praktiskt stöd. Kanske är det så simpelt att en bussbiljett på sikt är integrationsprocessens viktigaste verktyg?

Att bemästra det svenska språket är en livslång process för en första, andra och kanske tredje generations invandrare. Att inte ge barnet en chans att lära sig språket ordentligt redan i skolan är, enligt mig, att döma dem till ett livslångt misslyckande.

Elizabeta Zemljic, Film- och teaterregissör, skoldebattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Skolval

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev