Därför missgynnas introverta av dagens skola

På senare tid har diskussionen om extrovert respektive introvert personlighet blivit vanligare. Inte minst i kölvattnen efter Susan Cains bok Tyst - de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns.

Susan Cain, författare, föreläsare, jurist och själv introvert, beskriver en introvert personlighet som någon som föredrar tystare och lugnare omgivningar, helst ska de inte innehålla en hög grad yttre stimuli. Introversion har inte nödvändigtvis med blyghet att göra. Däremot är introverta inte lika relationsorienterade och sociala som extroverta.

En introvert person behöver en låg dos av yttre stimuli för att känna sig stimulerad och "påslagen". Introverta söker oftast inte livliga aktiviteter eller snabba kickar i vardagen. De föredrar eftertanke och planering framför yvigt testande och impulsiva beslut. Det rimmar illa med samtidens ideal som oftare idealiserar spontanitet, stora nätverk och många sociala aktiviteter.

Introverta personer har oftast ett rikt inre liv. När de är ensamma, utan ständiga yttre distraktioner, får tankar och idéer fritt spelrum. Av den anledningen kommer tät och intensiv social interaktion att försämra deras möjlighet att vara kreativa och idérika.

Det är svårt att hitta lugnet och stillheten i vårt samhälle. Därmed är det svårt för introverta personer att vara så kreativa och "laddade" som de skulle vilja vara i jobb- eller skolsammanhang. Såväl i arbetslivet som i skolan råder det extroverta idealet. Få skulle säga att behovet av lugn är fel eller konstigt, men vi skapar sällan miljöer som främjar stillhet.

Titta in i ett modernt klassrum till exempel. Borden är ofta formade som öar med eleverna riktade mot varandra. Man bedriver projekt i grupp. "Ur samarbete föds kreativitet", kan man få höra. Det kan nog stämma – för en del. Vissa andra kommer tvärtom känna att energin rinner ur dem varje gång en peppig lärare manar eleverna att hitta en valfri plats för att grupparbeta fram ytterligare en produkt eller idé.

Vissa elever som hellre hade suttit själva tystnar ofta under grupparbetet. De verkar krystade trots att de gör allt vad de kan för att bidra med input. Andra tar på sig hela arbetet så att de slipper sitta i grupp.

Vi måste komma ihåg att ingen väljer sin läggning. Därför är det bättre att utgå från råmaterialet i var och en och fundera på hur varje person kan få utvecklas så långt som möjligt i enlighet med sina preferenser. Detta måste också ingå i den tillgängliga lärmiljö som varje skola ska och bör sträva efter.

Dessvärre finns det inget uttalat fokus på de introverta, trots att de utgör en tredjedel till hälften av alla elever i en skolklass. Under alla mina år i skolan, som såväl lärare som skolledare, har jag aldrig hört vare sig en spontan eller planerad diskussion om hur skolan ska arbeta för att hjälpa de elever som har ett tydligt behov av ensamarbete.

Däremot har jag ofta hört att elever som "drar sig undan" eller "söker sig bort från andra elever vid grupparbeten" uppfattas som bekymmersamma. Utgångspunkten har oftast varit att detta "undflyende beteende" inte är bra för eleven. Den antas må dåligt eller riskera sina sociala kontakter i klassen – och därmed sin sociala utveckling. Skolpersonal behöver åtminstone överväga möjligheten att det är skolmiljön som stör vissa elevers möjlighet att vara kreativa och koncentrerade och att det är därför de drar sig undan.

Vi befinner oss alla på ett spektrum mellan extroversion och introversion. Det är bara ett extremt litet antal människor som tangerar en av extremerna. Få vill jämt och ständigt ha social interaktion. På samma sätt vill inte introverta personer helt välja bort social stimulans. Det är viktigt med umgängen, samtal och möten. Det tycker de allra flesta, även introverta personer.

Den introverta föredrar en tydlig diskussion framför ett ytligt mingel. Få djupa relationer är oftast mer givande än många ytliga bekantskaper. Men skolmiljön är ofta en livlig och rörig miljö med många ytliga bekantskaper, impulsiva klasskamrater och tvära kast.

Det har inte bara blivit så – det finns en omedveten, och ibland även medveten, strävan efter denna miljö. Min misstanke är att denna strävan ofta bottnar i vissa lärares högst personliga preferenser eller idéer om att elevers introverta personligheter går att omprogrammera med hjälp av gruppövningar, teambuilding eller andra uppträdanden.

Ge de introverta eleverna en bättre chans i skolan genom att låta dem vara autentiska. Samarbete behöver till exempel inte alltid betyda grupparbete. Med dagens tillgång till digitala verktyg finns en uppsjö nya sätt att samarbeta kring till exempel en text eller redovisning.

Skolan behöver hitta arbetsformer som ger de introverta en möjlighet att vara kreativa och produktiva. Ingen – inte heller introverta personer – vill känna sig eller uppfattas som missanpassade.

Dennis Hjelmström, utbildningschef i Ystads kommun