Därför är kommunalt veto mot friskolor självklart

Förslaget om det kommunala vetot mot etableringen av nya fristående skolor har återigen blivit en ”nyhet”. Denna gång var det Rapport som hade ett inslag den första april där Jan Björklund påstod att regeringen mörkade denna ”nyhet”. Han sade att regeringen medvetet smög ut förslaget om vetot dagen innan påskhelgen för att det inte skulle väcka någon uppmärksamhet. Han var mycket upprörd.

Men som så ofta med Björklunds påståenden var det fel. Redan i regeringsförklaringen i höstas står det att: ”Kommunerna ges ett avgörande inflytande över nya skoletableringar som hindrar arbetet för att motverka segregation. Skolan ska inte vara en marknad, utan ett demokratiskt fundament.” Förslaget hade också annonseras i den uppgörelse som regeringen gjorde med Vänsterpartiet i höstas.

Vad innebär det kommunala vetot? Varför är Björklund och friskolebranschen så upprörda över förslaget?

I dag är det är kommunerna som har ansvaret för skolan i respektive kommun. Och har kommunerna ansvaret är det rimligt att de demokratiskt valda organen i kommunen kan besluta om sin skola fullt ut. Men så är det inte i dag, kommunernas ansvar är högst begränsat i och med att de inte kan besluta om sin egen skolorganisation.

I dag är det är staten i form av Skolinspektionen som beslutar om nyetableringen av fristående skolor. Kommunerna har rätt att yttra sig, men de har ingen beslutsrätt och det händer ofta att Skolinspektionen går emot kommunernas yttranden.

Men det är inte staten eller kommuninvånarna som tar initiativet och ansöker om nya fristående skolor utan numera är det nästan alltid de stora skolkoncernerna. Dessa koncerner tar inget samhällsansvar och de ser inte till kommunens behov av skolor, utan de startar sina skolor där de kan tjäna pengar.

Vilka blir konsekvenserna för kommunerna av den i princip fria etableringsrätten för skolkoncernerna att starta nya skolor? Några exempel:

• Kommunen kan inte bestämma var nya skolor ska etableras och hur skolans organisation ska se ut. De får anpassa sig efter vad de stora skolkoncernerna beslutar. Demokratiska beslut om skolan har flyttats till marknaden och skolbolag.

• Kommunen kan inte påverka skolans likvärdighet då de nya koncernskolorna effektivt segregerar eleverna efter föräldrarnas utbildningsbakgrund. Koncernernas affärsidé är att vända sig till välutbildade föräldrar och de ligger mellan 10 och 15 procentenheter högre än de kommunala grundskolorna i andelen föräldrar med eftergymnasial utbildning. Och då dessa elever presterar bra, även med låg lärartäthet, blir det rejält med pengar över till vinster. För varje ny koncernskola blir skolorna i kommunen alltmer segregerade.

• De svaga och olönsamma eleverna lämnar koncernerna med varm hand över till kommunerna. Det innebär att kommunerna får ett negativt segregerat elevurval och i värsta fall blir skolorna så segregerade att de till slut måste läggas ner. Eleverna på de mest segregerade kommunala skolorna är de stora förlorarna och alltför många av dem slås ut från fortsatt utbildning och arbetsliv.

• Kommunens ekonomi påverkas negativt. När nya fristående skolor etableras står ofta kommunen med ett överskott på lokaler som måste avvecklas. En kostnad som drabbar övriga skolor eller annan kommunal verksamhet.

• Kommunen får ofta övertalighet bland lärarna, vilket även det skapar en kostnad.

• Konkurser sker då och då med mycket stora negativa konsekvenser för främst eleverna men även för kommunerna som får stora kostnader.

Trots att det står i skollagen att skolan ska vara likvärdig kan kommuner med fristående skolor inte hejda utvecklingen mot allt större skillnader mellan skolor och mellan elever. Kommunerna får betala koncernskolornas skolpeng och titta på medan skolsegregation och utslagning pågår. En utveckling som är mycket negativ för kommunerna och för hela samhället.

Det är den ordningen som Björklund, de övriga borgerliga partierna och hela friskolebranschen vill ha kvar. De lyfter fram valfriheten som motiv för sin ståndpunkt. Skolföretagen använder valfriheten som en sköld att gömma sina egna snäva företagsintressen bakom. Valfriheten är ett medel för dem att expandera och att göra vinster och de tar inget ansvar för den växande grupp elever som slås ut av dagens skolpolitiska system.

Det som borde vara en självklarhet, att kommunerna ska kunna fatta demokratiska beslut som motverkar dagens negativa utveckling för skolan, beskrivs som något extremt och negativt av dem som är motståndare till det kommunala vetot.

Skolan är en av samhällets viktigaste institutioner. Att hela befolkningen, inklusive de svagaste eleverna, får en utbildning av högsta kvalitet är av största vikt för samhällets utveckling, särskilt för ett relativt litet land som Sverige. Vi måste lyckas bra med alla elever.

Den uppgiften klarar inte dagens marknadsstyrda system av att lösa. Om skolkoncernerna får fortsätta som hittills kommer vi att få än fler elever som slås ut från skola och arbetsliv. För att vända den trenden krävs flera olika åtgärder, men ett viktigt steg är att skolan återigen ska styras av samhällets demokratiskt valda organ. Det borde vara en självklarhet i en demokrati.

Sten Svensson, skolexpert knuten till fackliga tankesmedjan Katalys, fd chefredaktör Lärarnas tidning och utredare av skolans likvärdighet