Dags för staten ta över styrningen av svensk skola

För några år sedan släppte det internationella konsultbolaget McKinsey & Company en studie som visade vad de skolsystem som toppresterar i de internationella undersökningarna har gemensamt. De fann tre saker:
1. Att de lyckas attrahera rätt personer till läraryrket.
2. Att de lyckas utveckla dessa personer till effektiva undervisare.
3. Att de lyckas säkerställa att undervisningssystemet klarar av att leverera bästa möjliga undervisning för varje enskild elev.

Frågan är hur vi ska åstadkomma detta i Sverige i framtiden?

År 2006 inleddes en av de största reformperioderna i svensk skolhistoria. Den största sedan de stora skolreformerna på 1990-talet. Det är snart åtta år sedan, varför ser vi inga tydliga effekter av detta ännu? Till viss del kan det förklaras av att de elever som ingick i den senaste PISA-undersökningen i egentlig mening inte ännu gått i en skola präglas av dessa reformer. Men den viktigaste förklaringen är att de reformer som genomförts inte är tillräckliga.

Det regeringen hittills har gjort för att stärka läraryrkets attraktionskraft är tydliga och viktiga insatser för att förbättra läraryrkets status. Bland annat genom en ny lärarutbildning som leder till fyra tydliga lärarexamina samt inrättandet av ett legitimationssystem som ger behöriga lärare ensamrätt att ansvara för undervisningen. Därtill har regeringen inrättat ett karriärsystem för lärare som möjliggör både karriär- och löneutveckling.

Detta är nödvändiga reformer efter tjugo år av misskötsel på området av de kommunala och fristående huvudmännen. Det kommer på sikt att leda till förbättringar, men det kommer dröja ytterligare flera år innan vi ser effekterna av detta fullt ut.

För att utveckla personer till effektiva undervisare har regeringen gjort försök att erbjuda lärare fortbildning, eftersom huvudmännen inte tagit sitt ansvar för detta. Lärarlyftet I som inleddes år 2006 erbjöd för första gången på tjugo år stora delar av lärarkåren riktig kompetensutveckling, både i ämnen samt i didaktik och pedagogik. Detta ändrades dock med Lärarlyftet II. Därefter har insatserna på detta område handlat om mindre ”coach-projekt”. På det tredje och sista området, att säkerställa att undervisningssystemet klarar av att leverera bästa möjliga undervisning för varje enskild elev, har regeringen gjort spridda insatser. Och huvudmännen har fortsatt gjort för lite eller ingenting.

Regeringen har försökt vända utvecklingen i den svenska skolan med de medel som står staten till buds. Men man har varit alldeles för flata för att våga öka statens ansvar. Staten måste få ännu kraftigare verktyg för att vända utvecklingen i skolan. Lärarnas Riksförbund kräver följande åtgärder för den svenska skolan:

1. Staten måste ta ett större ansvar för styrningen och finansieringen av skolan. Dagens skolhuvudmän har inte tagit ett tillräckligt ansvar för skolan de senaste tjugo åren. Därför måste staten ta över styrningen och finansieringen.

2. Bryt de växande resultatskillnaderna. Skillnaderna mellan olika skolor, kommuner och elevgrupper är fortsatt stora. Det är en direkt konsekvens av att styrsystemet för den svenska skolan inte är starkt nog för att säkra att alla elever vid alla skolor erbjuds den undervisning och det stöd de behöver för att nå målen.

3. Vidareutbildning av lärare. Det krävs krafttag för att återupprätta en kompetensutveckling värd namnet för Sveriges lärare. Staten måste inrätta en långsiktig plan för akademisk kompetensutveckling i ämnen, ämnesdidaktik och metodik för samtliga lärare i landet.

4. Återupprätta det pedagogiska ledarskapet i skolan. De länder som har de mest framgångsrika skolsystemen lyckas rekrytera de bästa lärarna till rektorer och ser till att dessa arbetar med att förbättra lärarnas undervisning, inte vara undangömda administratörer. Ett sådant pedagogiskt ledarskap finns inte i Sverige i dag. Låt rektor vara pedagogisk ledare och decentralisera makten över verksamheten till varje skolenhet.

Den svenska skolan måste befrias från det dubbelkommando mellan staten och huvudmännen som i dag gör att förändringar inte kan ske snabbt och kraftfullt nog. Först då kan kunskapsresultaten och likvärdigheten förbättras.

Bo Jansson, ordförande Lärarnas Riksförbund