Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag09.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Skola

Björklunds dribbel med utredningar skapar dimridåer

Lewins utredning om kommunaliseringen av skolan är det senaste exemplet på hur Jan Björklund medvetet trixar och dribblar med utredningar inom sitt ansvarsområde. Allt i syfte att skjuta över ansvaret på S och skapa dimridåer som döljer huvudfrågorna bakom den svenska skolans kris, skriver Sten Svensson och Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys.

Publicerad: 17 februari 2014, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

FriskolorHuvudmannaskapKommunaliseringPisa

Lagom till valrörelsens upptakt kom Leif Lewins utredning om kommunaliseringens konsekvenser. Uppdraget har han fått av utbildningsminister Jan Björklund och det var begränsat till att enbart utreda en av 90-talets många genomgripande skolreformer, den decentralisering av beslutsmakt från staten till kommunerna som brukar kallas kommunaliseringen.

Som väntat konstaterar Lewin att kommunaliseringen har medverkat till de problem som vi kan se i skolan i dag. En slutsats som alla som följt skolans utveckling redan var medvetna om. Kommunaliseringen är en delförklaring tillsammans med allt annat som hände under 90-talet. Men är det en huvudförklaring eller en bisak? Den frågan kan inte Lewin svara på. Han har bara uppdraget att utreda kommunaliseringen och han vet inte hur stor andel av skuldbördan den har.

Men när budskapet att kommunaliseringen har misslyckats fått dominera alla medier under ett par dagar, är Björklund mer än nöjd. Han har fått fokus på de frågor han vill diskutera. Skulden är tydligt förlagd hos kommunerna och de som beslöt om kommunaliseringen, Socialdemokraterna. Att Lewin ger staten och de borgerliga regeringarna minst lika stort ansvar, det försvinner i mediebruset. Att det kan finnas flera andra, och betydligt viktigare orsaker till skolans kris, försvinner även det.

Björklunds beslut att göra en utredning om sin favoritfråga, kommunaliseringen, lagom till ett valår är medveten taktik. När riksdagen uppmanade Björklund att även utreda friskolereformen och det fria skolvalet låg han på frågan i närmare två år. När beslutet om den utredningen till slut kom var beskedet att den ska redovisas i höst efter valet. Skolans privatisering har de borgerliga partierna huvudansvaret för. De vill för sitt liv inte ha en diskussion i valrörelsen om ansvaret för den giftiga blandning av decentralisering, extrem privatisering och nyliberala styrningsmetoder som har förändrat den svenska skolan i grunden.

Och de flesta av dessa idéer har påverkat alla offentliga verksamheter och de skulle ha påverkat skolan på i stort sett samma sätt som i dag även om skolan varit kvar hos staten.

Samma mönster ser man i Friskolekommitténs förslag som kom våren 2013. Ett drygt år innan valet hade de medverkande partierna ett stort gemensamt intresse av att lägga dessa besvärliga frågor åt sidan. Med en uppgörelse var förhoppningen att det inte skulle bli några uppslitande strider i friskolefrågorna under valrörelsen. Men bara några dagar efter att uppgörelsen var klar briserade JB-koncernens konkurs och verkligheten körde brutalt över hela friskoleuppgörelsen.

Ett annat exempel på Björklunds utredningsdribblande är den märkliga utredning som hade uppgiften att reda ut hur lång tid det tar innan Björklunds alla skolpolitiska beslut får genomslag i skolan. Den gjordes av förre chefen för Skolverket, Per Thullberg, och den presenterades ett halvår innan den senaste Pisa-rapporten. Ett av Björklunds syften var att använda utredningen för att kunna rentvå sig från allt ansvar för eventuella negativa Pisa-resultat.

Thullberg visade att det tar från 5 till 18 år innan de politiska besluten får genomslag. Vissa beslut får genomslag direkt medan andra tar lång tid. Trots att Björklund haft ansvaret för skolan under snart åtta år använder han flitigt utredningen för att hävda att allt ansvar för dagens skolproblem ligger på den förra Socialdemokratiska regeringen. Att Thullbergs uppskattningar över den tid som behövs för att en genomgripande skolreform ska få full effekt, stämmer väl med den tid som förflutit sedan friskolereformerna beslutades, det har Björklund förbigått med tystnad.

Andra kännetecken för Björklunds utredningar är att de har varit enmansutredningar. Björklund har inte velat ha några breda blocköverskridande överenskommelser (med undantag för friskoleuppgörelsen). Direktiven för utredningarna har dessutom ofta varit hårt styrda och med snävt tilltagna tidsramar. Allt ska gå fort och den nödvändiga tiden för eftertanke har inte alltid funnits. Den snålt tilltagna tiden har dessutom bidragit till att det ofta har blivit fel. Björklund har tvingats att gång på gång ändra i sina förslag som till exempel med lärarlegitimationen. Frågan är om någon minister någonsin har blivit tvungen att backa från så många förslag som Björklund?

Sammantaget har Björklunds utredningsdribblande syftat till att rentvå honom själv från ansvar och till att sätta fokus på hans hjärtefråga, kommunaliseringen. Skulden för allt negativt i skolan har han förlagt till socialdemokratin. Genom utredningstrixandet har han dessutom försökt föra bort den skolreform som kraftigast påverkat skolan de senaste 20 åren, skolans privatisering, från dagordningen och valrörelsen.

Sten Svensson, skolutredare aktiv i Nätverket för en likvärdig skola

Daniel Suhonen, chef Katalys – institut för facklig idéutveckling

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev