Björklund, skolans läromedel funkar inte!

Forskning visar att undervisningen i klassrummet är den viktigaste faktorn för att elever ska utveckla djupa och användbara kunskaper i matematik. Det sätt vi i Sverige har arbetat med att förbättra klassrumsundervisningen är ineffektivt. Det har allt för länge funnits en övertro på att enbart lärarens kunskaper ska förbättra undervisningen. Lärarens kunskaper är naturligtvis viktiga men för att bedriva en komplex och rik matematikundervisning behöver lärare bra stöd. Detta stöd är i dag mycket svagt. Dominerande läromedlen i Sverige stödjer i mycket liten utsträckning lärare att agera effektivt i klassrummet. Vidare stödjer inte skolans inre organisation lärare i att kollegialt utveckla rik matematikundervisning.

Jag ser behov av två konkreta insatser. För det första måste vi utveckla gediget forskningsbaserade läromedel som inte enbart riktar sig till elever utan också stödjer lärare i att planera lektioner, förutse elevers matematiska tänkande, agera under grupparbeten och leda helklassdiskussioner. För det andra måste vi organisatoriskt säkerställa att matematiklärare får planera, genomföra och analysera klassrumsundervisning med kollegor i ämneslag. För att initiera och skapa djup i samtalen behövs återkommande medverkan av forskare. Skolverkets Matematiklyft är en bra början men mycket arbete i kommunerna återstår.

För att garantera att insatserna blir effektiva och att förbättringarna inte blir temporära, som tomtebloss” som snabbt brinner ut, måste forskare ta en aktiv del i utvecklingen av skolan och klassrumsundervisningen. Det ska ske i nära samarbete med kommuner i långsiktiga, storskaliga och forskningsbaserade utvecklingsprojekt. Alla i kommunen måste engagera sig från politiker, verksamhetschefer till rektorer och lärare. Projektet Räkna med Västerås, där Västerås stad samverkar med Mälardalens högskola, är ett bra exempel på en sådan satsning där utveckling av klassrumsundervisning är i fokus.

På ett nationellt plan behöver Sverige bygga upp en organisation som kan säkra att forskningsresultat etableras i klassrumspraktiken. Jämför vi med hur industrin arbetar kring samverkan med forskare ligger skolan långt efter.  Kunskapsintensiva företag har både egna utvecklings- och forskningsavdelningar och nära samverkan med lärosäten, vilket i stort sett saknas helt när det gäller skolan.  Jag hoppas att den nya myndigheten för skolforskning, som utbildningsminister Jan Björklund lanserade i dagarna, blir en sådan myndighet vars prioriterade uppgift blir att stödja huvudmän att långsiktigt implementera och institutionalisera forskning i skolorna snarare än att tro att forskningsresultat på något mirakulöst sätt snabbt kan spridas och implementeras av lärare som saknar stöd.

Jag är övertygad om att Sverige kan vända utvecklingen och höja elevers kunskaper i matematik, men då krävs riktade satsningar för att utveckla forskningsbaserade läromedel, för att etablera plattformar där forskningen arbetar i nära samverkan med skolan, samt att möjliggöra för forskare, som är framgångsrika och intresserade, att lämna lärosätet för att utveckla den svenska skolan. Det behövs helt enkelt konkreta och stora satsningar för att realisera en klassrumsundervisning som vilar på beprövad erfarenhet och vetenskapligt grund.

Andreas Ryve, professor i matematikdidaktik, Mälardalens högskola