Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag06.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Sjukvård

Visst behövs dödshjälp även i Sverige

Vi är många som vill bestämma över vårt eget slut. Läkare måste få rätt att hjälpa sina patienter att dö på ett värdigt sätt.

Publicerad: 12 februari 2016, 13:07

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Abort och donation av organ till närstående är exempel på fall där sjukvården har rutiner för att säkerställa att beslutet fattats frivilligt. Det finns ingen anledning att tro att det inte också skulle kunna gälla dödshjälp.


Ämnen i artikeln:

DödshjälpÄldresjukvårdFunktionsnedsättningEtikLäkareAktiv dödshjälp?

REPLIK: Åsa Moberg skrev en utmärkt och balanserad krönika i Dagens Samhälle (4 februari) om behovet av dödshjälp och det absurda i att resurser läggs på att hålla människor vid liv, vilka inget hellre vill än att inte vakna upp utan att få dö.

Moberg hämtar inspiration från den nyss utgivna boken ”Den sista friheten” av Inga-Lisa Sangregorio och utbrister att det ”… är obegripligt hur någon som läst den ska kunna fortsätta argumentera emot”. (Läs också Sangregorios eget inlägg i DS 11 februari).

Detta hindrar inte Rasmus Isaksson från DHR och Emma Henriksson, ordförande i socialutskottet (KD) från att just argumentera emot Åsa Moberg (DS 8 februari). Min gissning är att de två skribenterna inte läst Sangregorios bok att döma av vad de skriver.

Som vanligt i sådana här sammanhang försöker Isaksson och Henriksson skrämma läsarna med situationen i Nederländerna och Belgien, två länder som tillämpar eutanasi (vilket innebär att läkaren ger en dödande injektion).

Det är ett sluttande plan, påtryckningar förekommer, man kan få ”dödshjälp” utan att be om det osv. Detta är en blandning av rykten och missförstånd. Förhoppningsvis skulle en kommande utredning rensa upp bland dessa påståenden.

Det system som ligger närmast till hands i Sverige är något som liknar vad som praktiseras i flera amerikanska delstater och också i Schweiz.

Det brukar kallas läkarassisterat suicid eller ”assisted dying” och innebär att läkare i vissa specificerade situationer kan skriva ut ett dödande medel, som patienten själv intar – om patienten vill.

Åtskilliga av dem som får medlet utskrivet dör på ”vanligt” sätt. I till exempel Oregon tillämpas det när en patient lider av en obotbar sjukdom som beräknas leda till döden inom sex månader.

Möjligheten att själv välja tidpunkten för sin död upplevs som befriande. Det hemska i att förmenas detta beskrivs väl i Sangregorios bok.

Isaksson och Henriksson beskriver rättigheter patienter har men tonar ner dem en aning. I Sverige har patienter ”vid sina sinnes fulla bruk” rätt att till exempel få en livsviktig respiratorbehandling avstängd – om de så önskar.

Det har Socialstyrelsen slagit fast och denna patient har också rätt till adekvat smärtlindring under döendet. Påtryckningar inför avstängning av respirator eller att patienten kanske ångrar sig tycks inte bekymra Isaksson och Henriksson.

Allt som är accepterat i vården fungerar bra är det underförstådda budskapet. Det är inför det nya som farhågorna luftas.

Vidare kunde de nämnt att medhjälp till suicid inte är kriminaliserat i Sverige. Människor utanför vården kan alltså utan att straffas hjälpa människor att dö. Räcker inte det? Behövs läkarassisterad dödshjälp?

Ja, för det är inte så lätt att ta livet av sig med de mediciner man kan samla på sig. Åtskilliga äldre sjuka tar livet av sig på mer obehagliga sätt.

Läkare blir inte heller åtalade om de hjälper en patient att dö genom att skriva ut ett dödande medel. Däremot kan de bli föremål för disciplinära åtgärder och få sin legitimation indragen.

Eutanasi, som Isaksson och Henriksson skriver om, är däremot kriminaliserat i Sverige. Det skulle leda till ett åtal för mord.

Finns det inte en risk för påtryckningar? Familjen kanske tycker att det räcker nu och det är dags att dö? Självklart skulle sådant kunna hända men det finns andra ingrepp, där risken för påtryckningar är stora.

Abort är ett sådant där man kan tänka sig starka påtryckningar, donation av organ till närstående är ett annat.

I dessa och andra fall har sjukvården utarbetat rutiner för att säkerställa att beslutet fattas frivilligt utan påtryckningar. Det finns ingen anledning att tro att det skulle vara svårare i fallet med dödshjälp.

Vi ska slå vakt om människovärdet, skriver Isaksson och Henriksson. Alldeles riktigt. Det är därför samhället inte ska omyndigförklara de svårt sjuka och hindra läkare att hjälpa sina patienter att dö på ett värdigt sätt.

Människor dör med eller utan dödshjälp. Vi är många som vill bestämma över vårt eget slut. Det står Isaksson och Henriksson fritt att dö på det sätt de vill. Jag motsätter mig inte detta. Lid gärna själv men låt oss andra slippa.

Stellan Welin, professor emeritus Linköpings universitet, ordförande Rätten till en värdig död

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev