Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag14.06.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Sjukvård

Vi sjukvårdspolitiker måste ta ställning mot tvångssteriliseringarna

Vi som är aktiva inom sjukvårdspolitiken borde ta tydlig ställning mot tvångssteriliseringarna vid könsbyte och ställa krav på att regering och riksdag snarast tar bort en lagstiftning som inte är värdig vårt moderna välfärdssamhälle.

Publicerad: 16 januari 2012, 13:03

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


På onsdag kommer jag tillsammans med förhoppningsvis många andra demonstrera utanför riksdagshuset mot det faktum att Sverige ställer krav på tvångssterilisering vid könsbyte. Jag gör det som människa, men jag gör det också som socialdemokratisk sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting.

Bakgrunden till demonstrationen är de rykten om en partiöverenskommelse inom borgerligheten som säger att övriga partier böjt sig för kristdemokraternas krav att behålla det lagstadgade steriliseringskravet vid könsbyten. Dessa rykten följdes av en störtvåg av dementier, och vad som egentligen gäller är i skrivande stund ytterst oklart. Men oavsett vilket finns det nu all anledning att lyfta upp denna rest av statlig steriliseringspolitik som fortfarande finns kvar i ljuset. Inte minst borde vi som är aktiva inom sjukvårdspolitiken ta tydlig ställning och ställa krav på att regering och riksdag snarast tar bort en lagstiftning som inte är värdig vårt moderna välfärdssamhälle.

När riksdagen 1972 antog en lag om könsbyten fanns det säkert huvudsakligen progressiva ambitioner. Tanken var att gå före och synliggöra något som tidigare hade talats tyst om. Men delar av lagen framstår dock i dag som helt obegripliga. Vi har sett en utveckling på andra politikområden som gör kraven på att den som får sitt kön korrigerat måste vara ogift fullkomligt obsoleta. (I dag kan två personer av samma kön som bekant vara gifta). Och när lagstiftaren 1972 inför ett steriliseringskrav med argumentet att vi annars riskerar ”förvirring i släktleden”, då förstår vi att detta är någonting som formulerades i en annan tid. Samtidigt är det just de steriliseringskraven som än i dag är gällande lag.

Jag tror inte att man kan förstå den enorma laddning denna fråga har om vi inte sätter in lagstiftningen i en helhet. För faktum är att kravet som tar sikte på personer som är födda i fel kropp och därför vill genomgå en könskorrigering därmed riktar in sig på en grupp som är extremt utsatt. Vi ser det i våld och trakasserier, vi ser det i förskräckande självmordsstatistik. Var och en kan enkelt fundera på hur personer som ändrat kön framställs i exempelvis populärkulturen och inser då direkt att detta är en grupp som omges av enorma fördomar. Steriliseringskravet blir då ytterligare ett uttryck för detta . Varför ska de mänskliga rättigheter som omfattar alla andra människor dra en gräns vid just mig? Det är en fråga som många ställer sig, och den är berättigad.

De som försvarar steriliseringskravet eller liknande regler gör det ofta utifrån argumentet att de som får sitt kön korrigerat själva vill detta. Och i många fall stämmer detta naturligtvis. Men det finns ett grundläggande problem med att retuschera bort den enskilde individens vilja ur bilden. Att många vill någonting kan inte räcka som argument för en lag som tvingar alla. Poängen med mänskliga rättigheter är ju just den att de ger varje individ ett värde, oavsett vilket kollektiv den ingår i eller vad andra människor tycker och tänker.

Ett annat argument för dagens lagstiftning är att det faktiskt inte alls är frågan om tvångssterilisering, eftersom som individen faktiskt väljer att byta kön. Men då har man inte förstått vad begreppet tvångssterilisering står för. När 1997 års steriliseringsutredning presenterade sitt slutbetänkande om de statliga tvångssteriliseringar som utförts i Sverige under nittonhundratalet var man tydlig på att tvång också kunde definieras som att steriliseringen ställdes som villkor för något annat. Att då vara född i fel kropp och förvägras att ändra detta om man inte går med på att låta sig steriliseras är utan tvekan en fråga om tvång. Det går inte att komma runt.

Lagstiftningen om steriliseringskrav vid könsbyte berör i sak få individer. Den rör också en grupp som är omgärdad av mängder av fördomar. Utan tvekan är det därför så lite har hänt sedan lagen skrevs. Ingen svensk politiker av någon partifärg kan vara stolt över detta.

Det finns en kompakt parlamentarisk majoritet för att ta bort steriliseringskravet. Det är ytterst viktigt att det också görs. Det tycker jag, som människa och som sjukvårdspolitiker. Därför demonstrerar jag också mot tvångssteriliseringarna.

Johan Sjölander, landstingspolitiker (S), Stockholm

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev