Varför är sjuksköterskornas kunskap inte viktig?

Vi vet att vården av äldre är en av de största utmaningarna i dagens samhälle. I denna utmaning har sjuksköterskor en mycket viktig roll eftersom att vården av äldre ofta är komplex och kräver specifik geriatrisk kompetens. Detta aktualiseras av regeringens satsning på den så kallade professionsmiljarden till landets universitet och högskolor för att öka utbildningen av specialistsjuksköterskor. Trots detta prioriterar inte arbetsgivare utbildning och rekrytering av specialistutbildade sjuksköterskor i vård av äldre. Hur kommer det sig?

Vi vet att många sjuksköterskor vill utbilda sig till specialister inom vård av äldre, men så många som hälften hoppar av redan under utbildningens första termin. Vi som bedriver utbildningarna har lagt ner stor kraft på att förstå problemet och den bild som framkommer är att den viktigaste faktorn är bristande stöd från arbetsgivare. Många studenter tvingas använda sin fritid och semesterdagar eftersom arbetsgivaren inte ger dem ledigt. Ingen arbetsgivare eller politiker i dagens hälso- och sjukvård kan väl tänka sig att personalen skall klara av en avancerad utbildning på magisternivå parallellt med det ordinarie arbetet utan ordentligt stöd och uppmuntran.

Många av oss som bedriver specialistutbildningarna inom vård av äldre är idag i ett läge där vi måste överväga att lägga ner utbildningsprogram. Vi kan inte ge utbildningar där studenterna inte har realistiska förutsättningar att genomföra sin utbildning. Detta är enormt frustrerande när vi vet att specialistsjuksköterskornas kunskap är viktig. Varför är deras kunskap inte viktig för arbetsgivarna?

Vi vet att antalet äldre kommer att öka och det betyder att den grupp som blir multisjuka också kommer att öka. För att möta denna utmaning krävs välutbildad personal. Enligt Socialstyrelsen har bara fem procent av sjuksköterskorna som arbetar med multisjuka äldre en specifik geriatrisk utbildning. Det är inte rimligt mot den bakgrund vi beskriver.

The World Alzheimer Report 2015, visar att cirka 20 procent av kostnaderna för vården av personer med demens relaterar till medicinsk vård, 40 procent till omvårdnadsinsatser och resterade 40 procent till sociala insatser. Samt att vårdkostnaden för personer med demens nästan matchar den sammanlagda kostnaden för vården av personer med cancer, hjärtsjukdomar och stroke. Storleken och den beskrivna fördelningen av kostnader kan också antas gälla för andra grupper av multisjuka äldre och kräver ett kvalificerat ledarskap i omvårdnadsarbetet. Ledarskap i omvårdnadsarbetet är sjuksköterskans ansvarsområde och här behövs speciell geriatrisk omvårdnadskompetens. Har vi råd att inte satsa på denna kompetens?

Vi vet att forskningen inom geriatrisk omvårdnad har varit omfattande under de senaste 20 åren vilket betyder att det finns kunskap som direkt kan bidra till högre kvalitet och förbättrad vård. Om den används. Kunskapsområdet är brett och vi vet att det krävs specialistkunskaper för att kunna tillgodogöra sig och omsätta den. Varför prioriteras då inte sådan kunskap när den kan utveckla kvalitén och värdigheten i vården av multisjuka äldre samt bidra till att den blir mer kostnadseffektiv?

Vi vet också att det finns omfattande forskning som visar att utbildning och ökad kompetens i vården av äldre är viktig och betalar sig. Initialt kan kostnaden öka med många studier indikerar att utbildning av personal i långa loppet betalar sig genom förbättrad kvalitet och sänkta kostnader. Ansvariga politiker och ledare i vården av äldre måste inse att det inte bara handlar om att få tillräckligt många händer i vården av äldre, vi behöver också få tillräckligt många som har specialistkunskap och förmåga att leda arbetet att möta de multisjukas komplexa behov.

Stefan Sävenstedt, professor, Luleå Universitet

Helle Wijk, docent, Göteborgs Universitet

Marie Ernsth-Bravell, docent, Jönköping University

Klas Göran Sahlén, postdoktor, Umeå Universitet

Margareta Karlsson, postdoktor, Högskolan Väst

Kristina Iritz Hedberg, ordförande Riksföreningen för sjuksköterskan inom äldrevård

Anna-Karin Edberg, professor, Högskolan Kristianstad

Anne-Marie Boström, docent, Karolinska Institutet

Birgitta Wallerstedt, docent, Linnéuniversitet

Caisa Öster, docent, Uppsala Universitet

Ingrid From, postdoktor, Högskolan Dalarna

Elisabeth Häggström,, docent, Högskolan i Gävle

Jimmie Kristensson, docent, Lunds Universitet

Katarina Sjögren Forss, postdoktor, Malmö Högskola