Vården tar inte sköldkörtelsjuka på allvar

Regeringens strategi 2014 för att förbättra vården för kroniskt sjuka var att fokusera på patientcentrerad vård. Syftet var att införa insatser för att förbättra patientens välbefinnande och minska samhällskostnaderna. Fyra år senare ser vi fortfarande stora brister hos patientgruppen med diagnosen underfunktion i sköldkörteln (hypotyreos) – totalt 458 000 personer där 8 av 10 är kvinnor.

Sjukdomen innebär att man inte kan producera viktiga hormon från sköldkörteln, vilket gör att patienterna ofta känner sig utmattade, orkeslösa, nedstämda, får minnes- och koncentrationssvårigheter och värk i kroppen. Många mår dåligt trots behandling och sjuktalen är höga.

Enligt en ny Sifo-undersökning, beställd av Sköldkörtelförbundet, får 10 procent av alla som behandlas för underfunktion i sköldkörteln någon typ av ersättning för nedsatt arbetsförmåga. Det motsvarar 46 000 personer, vilket är högre än snittet för andra kroniska sjukdomar och ersättningar till gruppen kan vara så höga som 7 miljarder kronor årligen. Dessutom tillkommer sjukvårdskostnader och negativa BNP-effekter.

Inom primärvården anses underfunktion i sköldkörteln enkel att behandla – där ett blodprov i stor utsträckning styr diagnos och behandling och mindre hänsyn tas till individens unika symtombild. 98 procent medicineras med standardmedicinen Levaxin. Fyra av fem mår bra på Levaxin men 92 000 eller var femte patient fortsätter att må dåligt trots behandling och bara en av fyra har blivit helt av med sina symtom, enligt Sifo-undersökningen.

Frekvent tillskrivs patientgruppen andra sjukdomar när behandlingen inte hjälper. Endast två procent har fått pröva annan behandling än standardbehandlingen, på grund av att det saknas uppdaterade behandlingsriktlinjer och kunskap. Landstingen har dessutom olika attityder till andra behandlingsalternativ vilket gör att bostadsorten styr rätten till individanpassad vård – vilket skapar en ojämlik vård.

Varför är behandlingen så eftersatt? Inte sedan 1950-talet, då Levaxin togs fram, har det forskats på behandling av hypotyreos. Är det så att den inte prioriteras på grund av att det är en kvinnosjukdom? Oavsett är det hög tid att ta sköldkörtelsjukdom på allvar och göra vården jämlik.

För att komma till rätta med otillräcklig vård behövs mer forskning, nationella vårdriktlinjer, en fullt ut bemannad primärsjukvård, bättre och uppdaterade kunskapsstöd för primärvården, satsning på ett nationellt kunskapslyft inom sköldkörtelvården, specialistenheter för sköldkörtelsjuka som finns för till exempel diabetesvården, kvalitetsregister för uppföljning, samt en kraftig satsning från staten på patientnära forskning.

Förutom att det mänskliga lidandet skulle minska skulle samhället och vården ha mycket att vinna på att ta de sköldkörtelsjuka på större allvar. Genom ett krafttag skulle sjuktalen troligen kunna sjunka, statens stora kostnader kunna minskas och på sikt också belastningen på vården.

Kerstin Brismar, professor vid Karolinska institutet och specialist i endokrinologi

Emese Gerentsér, vice ordförande för Sköldkörtelförbundet