Vården måste hjälpa till om forskningen ska räddas

Det finns inget alexanderhugg som kan förbättra möjligheterna för innovation inom life-science i Sverige. De förslag om stärkt medicinsk forskning, förbättrat samarbete mellan vård och akademi samt incitament för vården att snabbt introducera innovationer som Vindefjärd, Blanck och Sundberg föreslår i en debattartikel 2 maj i Dagens Samhälle är alla viktiga. Men för att få en snabb förändring behövs också konkreta förändringar i sätten som vården arbetar så att patienter som kan dra nytta av nya behandlingar enkelt kan identifieras, bedömas och följas upp.

Det finns många hinder för att sprida och implementera ny kunskap inom en kunskapsorganisation. Hittills har frågan om hur en ny behandling ska användas alltför ofta berott mer på vilken läkare patienten träffat än på patientens behov och möjlighet att dra nytta av den nya behandlingen. Ordnad introduktion av nya läkemedel med gemensamma nationella utvärderingar har därför setts som ett sätt att skapa en mer jämlik vård.

De senaste åren har det dock blivit mer och mer uppenbart att dessa i grunden välmenande initiativ, i kombination med ekonomiska styrmedel, inneburit att det har blivit enklare för politiker och verksamhetsansvariga att säga nej till en begränsad användning med hänvisning till att utvärderingar pågår. På så vis har de i en del fall sannolikt bidragit till att begränsa introduktion och klinisk utvärdering av nya behandlingar.

Det behövs helt nya arbetssätt om vi menar allvar med att förbättra klimatet för innovationer i svensk vård. Utöver att bli bättre på att föra ut information om nya behandlingsriktlinjer och alternativ så behöver vården bli bättre på att:
1. Ta reda på hur många patienter som kan vara aktuella för bedömning av om en ny behandling kan vara lämplig för dem, och var de tas om hand i vården.
2. Identifiera de patienter för vilka nya behandlingar kan vara ett alternativ direkt i mötet med behandlande läkare.
3. Göra den information som patient och läkare behöver för att kunna ta ställning till om en ny behandling kan vara lämplig tillgänglig direkt i vårdsituationen.
4. Göra det enkelt att dokumentera beslut av bedömningar och bakgrund till dessa i patientjournalen.
5. Följ upp i vilken grad patienter för vilka en ny behandling kan vara lämplig blivit bedömda med avseende på detta, fått respektive ej fått behandling, vilka skälen till dessa beslut var och vad detta lett till på kort och lång sikt.

Som tur är så finns verktyg som kan underlätta allt detta och de är dessutom redan på väg att introduceras i svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om kliniska beslutsstöd integrerade i de elektroniska patientjournalerna och anpassade till principerna för öppen data samt svensk informationsstruktur. Den nya generationen av sådana beslutsstöd är generella verktyg som kan anpassas till många olika behandlingar och situationer utan att de behöver ny programvara.

Nya beslutsstöd kan identifiera patienter som uppfyller vissa kriterier för behandling i en journaldatabas och kan också uppmärksamma ansvarig läkare i det enskilda patientmötet att det finns alternativa behandlingar, beskriva alternativen samt bakgrunden till dessa. Genom strukturerade automatanteckningar kan beslutsstöden också underlätta dokumentation och uppföljning.

De är framtagna och införs idag i första hand för att ge en säkrare och bättre vård men kan precis lika gärna användas för att identifiera situationer där det finns skäl att överväga en ny behandling vare sig det gäller ordnat införande, stegvis godkännande (av Läkemedelsverket i vissa situationer, så kallad adaptive licensing) eller en klinisk prövning.

För närvarande pågår en utredning för bättre och säkrare samordning av it-tjänster inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten som leds av Sören Olofsson. Denna utredning ska bland annat studera möjligheter med besluts- och kunskapsstöd när det gäller till exempel läkemedelshantering.

För innovationskraften inom svensk lifescience-industri samt svensk hälso- och sjukvård är det av stor vikt att utredningen belyser hur den nya generationens beslutsstöd kan ge direkt nytta för de patienter vars hälsa kan förbättras antingen genom att nya behandlingar används, eller genom att ny kunskap om gamla behandlingar tas till vara i vården.

Mikael Hoffmann, läkare och chef för stiftelsen NEPI - Nätverk för läkemedelsepidemiologi