Valet blev inte en folkomröstning om NKS

Tonläget från Socialdemokraterna har varit högt när det gäller de organisatoriska aspekterna på de offentligproducerade tjänster som ofta kallas ”välfärden”. Kritik mot olika sätt att försöka öka effektiviteten i de offentligfinansierade och offentligägda verksamheterna i vård, skola och omsorg har gjorts till ett huvudnummer i partiets politik. Sett i ett lite längre perspektiv är det förstås en omsvängning gentemot de föregående decennierna där socialdemokratin alltsedan 1980-talet har varit inne i en fas av realpolitik när det gäller synen på ägande och finansiering av välfärdens tjänster.

Från att hårdnackat ha stått emot alla former av ifrågasättande av ett totalt monopol för offentligt ägande och finansiering svängde partiet om. Man blev i stället något av avregleringens och omregleringens främsta företrädare. Det är som om partiet plötsligen insåg att ökad konkurrens och brukarfinansiering faktiskt kan vitalisera även offentlig sektor. Och att en del av det som ser ut att vara svårt att finansiera genom skatt i stället kan finansieras direkt av brukarna.

Avreglerings- och omregleringspolitiken kom att omfatta flera olika samhällssektorer och bli en viktig del i 1990-talets krispolitik, som till stora delar administrerades av socialdemokratin. Det är få som hävdar att dessa reformer var skadliga för Sverige som tillväxtnation, och för välståndsutvecklingen. Tvärt om fick Sverige en period av god tillväxt och en radikal utveckling av nya tjänster och marknader.

När man så mitt i den svåra och för partiet vilsna Juholt-perioden fick fatt i några uppmärksammade frågor i anslutning till omregleringen av välfärden kom socialdemokratin istället att hamna i opposition mot sin inslagna väg. Valfrihet för brukarna och effektivitetsfokus i organisationen av de gemensamma tjänsterna prioriterades ner till förmån för en satsning på en klassisk vänsterretorik. Sans och balans ersattes av slagord och agitation. Inte utan viss initial framgång, men med största sannolikhet med en långsiktig effekt som inte kommer att vara till förmån för brukarna av tjänsterna, eller för partiet.

Det är nämligen en missuppfattning att organiseringen av olika verksamheter i offentlig eller privat regi är det som kunder och brukare bryr sig särskilt mycket om i en liberal marknadsdemokrati. Vi köper gärna tjänster från privata företag så länge som leveransen är stabil och vi får vad man lovat. Och flertalet konsumenter värdesätter mer att kunna välja bort en dålig leverantör än att vara hänvisad till bara en producent.

På samma sätt är det sannolikt när det gäller byggandet av sjukhus. Socialdemokratin i Stockholmslandstinget har haft en viktig roll i att peka på de mindre lyckade aspekterna av genomförandet av NKS-projektet. Det är oppositionens roll och man har spelat denna väl. Men det som socialdemokratin har missat är sannolikt att medborgarna i allmänhet inte har någon större tilltro till att landstinget skulle ha skött husprojektet så mycket bättre i egen regi.

Socialdemokratins beslut att göra årets val till en folkomröstning om välfärden, där man i Stockholm lyft fram ett enskilt byggprojekt, verkar också ha fått ett svagt utfall i väljarkåren. Hur bristfälligt man än anser att NKS-projektet varit så har den ensidiga kritiken inte fått något större genomslag i opinionen. Taktiken måste ses som misslyckad.

Det vore önskvärt om partiet kunde återvända till en mer realistisk diskussion om välfärden, på riksplanet och på landstingsnivå i Stockholm. Mindre husbyggnadsdiskussion och mer brukarorientering. Det är med största sannolikhet en bättre strategi för framtiden än förenklad debatt om priset på ett hus.

Björn Hasselgren, senior fellow Timbro, tekn.dr