Uppmaning till regeringen: Lös sjuksköterskebristen

Vi upplever brist i hela landet. Det beror på några olika saker. För det första saknas sjuksköterskor verkligen inom vissa specialiteter. För det andra använder vi inte kompetensen särskilt effektivt i dag. Dessutom finns brister i arbetsmiljö och lönestruktur. Vad ska vi då göra? Jag ger några konkreta förslag:

1. Regeringen måste ta ansvar för att utbilda fler specialister. Och utbildningen måste skräddarsys till form och innehåll. Det är dags att kavla upp ärmarna och börja samarbeta. Staten har ansvaret för utbildningen och studiemedel. Landstingen har ansvaret som arbetsgivare och uppdragsgivare till privata vårdaktörer. Vettiga utbildningsmöjligheter måste ses som ett gemensamt ansvar. Jag uppmanar därför sjukvårdsminister Gabriel Wikström och högskoleminister Helen Hellmark Knutsson att agera. De måste samla representanter för landsting och regioner för ett handslag för gemensamma åtgärder för att lösa bristen på specialistsjuksköterskor.

Staten borde, istället för att betala ut studiemedel till individer, ge pengarna till landstingen att användas till studielön för medarbetare så att de inom ramen för anställningarna kan skapa goda förutsättningar för vidareutbildning. Landstingen och högskolorna måste tillsammans forma utbildningarna utifrån sjukvårdens behov och skräddarsy dessa så att det fungerar att arbeta deltid och studera parallellt. Det finns goda erfarenheter av det i Stockholm där utbildning tillsammans med Karolinska institutet för neonatalsjuksköterskor genomförts på detta sätt, men också från andra håll i landet.

2. Använd kompetensen. Alltför många sjuksköterskor använder alltför mycket tid till sådant som inte alls kräver deras gedigna utbildning. Utredningen för effektivare vård pekar på att åtta av tio sjuksköterskor gör sådant som andra kunde sköta. Självklart uppstår brist på kompetens om de som har den är fullt upptagen med patientnära städning, servering av matbrickor och allmän service.

Vi måste låta undersköterskor men också vårdbiträden göra sitt jobb. Så att sjuksköterskorna kan göra sitt. Det finns utmärkta exempel på detta, till exempel i Lindesberg där andra yrkesgrupper sköter patientnära service och låter sjuksköterskorna göra det de är bäst på. Även Östra sjukhuset i Göteborg har utvecklat arbetet på vad de kallar Framtidens vårdavdelning.

3. Bättre löneutveckling. När jag i min roll som personallandstingsråd genomförde en satsning på löneutveckling gav det en tydligt positiv effekt. Men det gav också kritik för det ansågs orättvist att några fick mer lön än andra. Kritiken förvånade mig. Det är precis detta som är individuell lönesättning. Då spelar den egna kompetensen och det egna bidraget till arbetet roll. Alla får inte lika, därför att alla inte är lika.

Självklart ska kriterierna vara tydliga och begripliga för medarbetarna så att de vet vad som premieras. Här behöver vi sätta ner foten som arbetsgivare. Ska pengarna satsas på individuella löner och fokus på löneutveckling över tid, eller är det höjda ingångslöner och i praktiken mer eller mindre lika lön för alla som vi bör satsa på? För mig är svaret självklart. Lönespridningen måste öka.

4. Fokus på rätt arbetsmiljöproblem. Det är ett märkligt fokus från Arbetsmiljöverket på att det ska vara 80 centimeter mellan sängen och väggen. Jag har dock aldrig träffat någon sjuksköterska som sagt att 80 centimeter är den viktigaste arbetsmiljöfrågan. De lyfter fram helt andra saker. Inte minst stressande, hackande it-system. Därför är det angeläget att vi nu gör framtidsinvesteringar i en väl fungerande informationsmiljö i vården. Stockholm och Västra Götaland ligger i framkant och har avsatt investeringsmedel. Alla regioner behöver satsa på digitalisering för modernare vård.

Om vi ska bli framgångsrika i utvecklingen av den framtida vården måste problemen fram i ljuset och mötas av konkreta åtgärder. Då krävs det vårdengagemang i de politiska partierna och en vilja att förändra.

Anna Starbrink, hälso- och sjukvårdslandstingsråd (L), SLL