Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Sjukvård

Tvångslagar skärps i tysthet

Socialdepartementet vill i tysthet skärpa missbrukarvårdens tvångslagar. Men istället för att utöka bestraffningssystemet borde fokus läggas på ett bättre vårdinnehåll.

Publicerad: 27 april 2012, 12:27

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Snabbt, tyst och mycket avslöjande. Så får nog innehållet och hanteringen av promemorian Vissa skyddsåtgärder inom Statens institutionsstyrelses verksamhet från socialdepartementet sammanfattas.

Promemorian har sänts ut på en remissomgång. Men endast åtta remissinstanser är utsedda samtidigt som remisstiden är extremt kort, enbart tre veckor. Promemorian går heller inte att finna på departementets hemsida. Vad handlar då förslaget om? Något okontroversiellt? Nej, knappast, utan om mer tvång inom LVM och LVU. Dessa lagar är riktade mot människor som lider under missbruk och beroendesjukdomar. LVM och LVU brukar i retoriken framhållas som vårdlagar. Tanken är att tvånget ska leda fram till att den missbrukande individen efter tvångsvistelsen ska påbörja en frivillig vård- och rehabiliteringsprocess.

Med tydligt uttalade förebilder från kriminalvårdens värld, Häkteslagen och Fängelselagen, föreslås nu fritt fram för olika typer av godtyckliga kropps- och rumsvisitationer av de tvångsintagna och det utan att det finns en grundad misstanke om innehav av något olovligt eller olagligt.

Erfarenheten visar att många som vårdas med tvång upplever en stark frustration. Därmed riskerar inlåsningen att skapa en ytterst dålig förändringsbenägenhet hos intagna med beroende- och missbruksproblematik. Istället för att utöka bestraffningssystemet och de upplevda kränkningarna inom tvångsvården bör Statens institutionsstyrelse arbeta för ett starkare vårdinnehåll och minska, inte öka, inslagen som gör att LVM och LVU upplevs som straff istället för vård.

FN:s inställning i frågan är glasklar, men tyvärr inte den svenska statens: ”Behandling av drogberoende utan patientens medgivande kan bara anses vara ett sistahandsalternativ som bara kan övervägas i vissa mycket allvarliga, korta och akuta situationer och måste då följa samma etiska och vetenskapliga krav som vård på frivillig grund. Övergrepp på mänskliga rättigheter i ”vårdens” namn är inte i överensstämmelse med detta synsätt.” (Treating drug dependence through health care, not punishment, Vienna 2009, Antonio Maria Costa, fd chef, UNODC).

Alec Carlberg, ordförande klientorganisationen Rainbow Sweden

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News