Tvångsåtgärder är inte vård

Under 2017 utredde jag och mina medarbetare på regeringens uppdrag hur tvångsåtgärder mot barn skulle kunna minskas eller helt avskaffas. Vi hade en referensgrupp som bestod av unga som själva vårdats med tvång, och vi träffade och pratade med ytterligare ett stort antal barn och unga med erfarenheter av tvångsvård.

Många hade likadana berättelser som Fanny. Sigrid som bältats 268 gånger. Jenny bältades 46 gånger på 26 dygn, så för enkelhetens skull placerades hon till slut i ett rum intill bältessängen. Anna-Clara hölls fast av sex till sju vuxna och medicinerades med tvång varannan vecka, och upplevde varje tillfälle som en våldtäkt.

Alla dessa exempel ger bilden att tvångsåtgärder har blivit ett vedertaget arbetssätt i psykiatrin. Det är något man gör bara, istället för, eller i brist på, annat. Det finns en rad problem med detta.

För det första är tvångsåtgärder inte vård. Och det är fullständigt orimligt att en högspecialiserad vårdverksamhet där de mest utsatta barnen finns ägnar sig åt något annat än vård.

För det andra strider användningen av bältesläggning på det sättet mot lagens skrivning. Förutsättningarna för att en fastspänning ska få ske är att det föreligger en omedelbar fara för allvarlig skada - i första hand med sikte på hastigt uppkomna farliga situationer som inte kan bemästras på något annat sätt än genom att patienten spänns fast med bälte. Kan en sådan situation verkligen uppstå 20 gånger på två månader? Det borde inte vara möjligt i en verksamhet med personal som är specialiserad på barn som mår psykiskt dåligt.

För det tredje har vi Barnkonventionen. En central princip i barnkonventionen är att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Men det allra viktigaste är att vården inte ska skada sina patienter. I Sverige har vi inte problematiserat detta särskilt mycket men i Norge har man slagit fast att tvångsåtgärder kan leda till skador, bland annat  psykiskt obehag i form av skam, ångest, otrygghet, ilska, deprivation, depression och förlust av självkänsla och posttraumatiskt stressyndrom.

Det är svårt att vetenskapligt driva i bevisning att tvångsåtgärder leder till vårdskador, men jag påstår att det lika svårt att bevisa motsatsen. Och om vi inte kan utesluta att det vi gör skadar patienterna, föreslår jag att vi tillämpar försiktighetsprincipen.

Lagen behöver förändras men det räcker inte. Vi måste långsiktigt jobba med att göra barn- och ungdomspsykiatrin till en attraktiv arbetsplats, som lockar välutbildad, kunnig och empatisk personal. Vi behöver skapa en systematisk kunskap om bästa tillgängliga vårdinsatser, både medicinska och psykosociala och alla barn ska kunna få den vård just de behöver. Vi behöver också säkerställa insyn och kontroll i verksamheter som möter barn, och barnen måste alltid få komma till tals.

Att våra mest utsatta barn måste ha den bästa tänkbara vården borde vara en självklarhet. För att de ska få det krävs politiska prioriteringar som skyddar barnen, granskar vården och ger personalen de bästa förutsättningarna. Och framför allt krävs av oss alla vuxna att vi lyssnar på vad barn och unga berättar och tar dem på allvar.

Kerstin Evelius, nationell samordnare psykisk hälsa