Stora problem med dödshjälp – men de rapporteras inte

REPLIK I inlägget Upprop: Frivillig dödshjälp är en medborgarfråga talar sig Staffan Bergström med flera varma för den påstådda förträffligheten i den så kallade Oregonmodellen för läkarassisterat självmord.

Den ”noggranna uppföljning” av lagstiftningen som publicerats i ”rapporter sedan 1997” inskränker sig dock till att samla in blanketterna från självrapporterande läkare, kontrollera formalia och sammanställa detta material till en årlig rapport. Oregons hälsomyndighet har endast avsatt 300 timmar per år för att driva denna verksamhet och kontrollerar inte huruvida kriterierna för att få dödshjälp verkligen är uppfyllda i de enskilda patientfallen. Med sådana förutsättningar upptäcks naturligtvis aldrig något missbruk och allt ser bra ut i rapporterna. De enda avvikelserna som har rapporterats är av formell karaktär, och inga av dessa har lett till någon disciplinåtgärd. I ett fall saknades skriftlig begäran helt, vilket måste anses vara en grov försumlighet då patientens egenval inte blev bekräftat – men resulterade trots detta inte till någon åtgärd från disciplinnämnden.

Bergström med flera hänvisar till debattartiklar i SvD. I artiklarna ”Risk att suicidala ges dödshjälp med ny modell”  samt ”Farorna med dödshjälp får inte förbises”  har vi avslöjat att Oregons Hälsomyndighet medger att en patient kan få rätt till dödshjälp genom att avstå från behandling. Det kan till exempel vara en cancersjuk patient som av olika skäl hellre vill dö än att ta emot behandling som kan bota cancern. Bergström med flera avvisar denna påtagliga risk att patienter i en krissituation med suicidtankar, ett behandlingsbart psykiatriskt tillstånd, får läkares hjälp att ta sina liv med: ”Det finns inga data som i årsrapporterna från Oregon stöder en sådan risk.” Nej, naturligtvis finns det inte sådana data, eftersom det inte samlas in några uppgifter om detta.

Det är obegripligt att personer som är tränade i kritiskt eller till och med vetenskapligt tänkande kan blunda för vilka problem med patientsäkerheten som är inbyggda i Oregonmodellen.  Allt ser bra ut på ytan, men det behövs inte många timmars undersökningar för att upptäcka att systemet medger oerhörda möjligheter att göra misstag, att dölja misstag och sedan skydda deltagande läkare – istället för patienterna. Att påstå att vår sakliga kritik mot denna försumlighet av patientsäkerheten skulle vara religiöst betingad är befängt, ett retoriskt grepp som man tar till då man inte mäktar med att bemöta sakargumenten.

Som vanligt i denna debatt framhålls att det är terminalt sjuka med ”outhärdligt lidande” som motiverar införandet av dödshjälp.  Men statistiken från Oregon visar att det inte är ett outhärdligt lidande eller fruktan för detta lidande som kännetecknar de som väljer dödshjälp. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) skriver att valet av dödshjälp, åtminstone i Oregon, ”i många fall är en strategi för självständiga och oberoende patienter att möta framtida hot kopplade till döendet, där beroende och kontrollförlust uppfattas som värre hot än fysiska symtom. Det handlar för patienterna om att få dö på samma sätt som de levat, som ’herre i sitt hus’.”

Och detta har debattörerna utnämnt till en ”medborgarfråga” som läkarna och annan hälso- och sjukvårdspersonal inte ska ha något att invända mot, trots att det är de som förväntas att assistera med handlingar som är främmande för sjukvården och dess grundidé, nämligen tjänande av livet.

Dödshjälp får inte vara en fråga som ska bestämmas av en grupp opinionsbildare som kräver att få behålla kontrollen in i det sista, men där slutresultatet blir ett system där kontrollen över patientsäkerheten går förlorad.

Fabian Ståhle, civilingenjör

Johan Andreen, specialist i psykiatri och barn- och ungdomspsykiatri

Rickard L Sjöberg, doc. i medicinsk psykologi och neurokirurgi, överläkare

Susanne Rolfner Suvanto, verksamhetsansvarig Omvårdnadsinstitutet, specialistsjuksköterska

Per Ewert, direktor vid Claphaminstitutet

Danuta Wasserman, ordförande Etiska Kommittén, Europeiska Psykiatriska Föreningen, senior professor i psykiatri och suicidologi, Karolinska Institutet, chef för Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention av Psykisk ohälsa, NASP

Mikaela Luthman, med dr, överläkare, specialist i invärtesmedin, hematologi, palliativ medicin

Jörgen Herlofson, specialist- och konsultläkare i psykiatri

Else-Marie Törnberg, verksamhetschef Suicidprevention i Väst

Ludmilla Rosengren, leg läkare, grundare av SuicideZero

Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri

Magna Andreen Sachs, docent i anestesiologi

Fredrik Livheim, leg psykolog, doktorand

Susanne Bejerot, prof. i psykiatri, överläkare, leg. psykoterapeut

Christopher Gillberg, senior prof. i barn- och ungdomspsykiatri, överläkare

Susanne Ringskog Vagnhammar, överläkare, specialist i psykiatri

Birgitta Johansson Huuva, specialist i psykiatri med uppdrag inom suicidprevention

Sonny Wåhlstedt, förbundsordförande riksförbundet SPES

Karin Fritzell, leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Britta Alin Åkerman, senior prof. i pedagogik, leg psykolog, leg psykoterapeut