”Socialstyrelsens riktlinjer försämrar för patienterna”

Socialstyrelsens uppdrag är att med anvisningar och riktlinjer bidra till att sjukvården håller en hög och för alla medborgare likvärdig standard. Riktlinjer för att bedöma och behandla olika sjukdomstillstånd är ett led i detta arbete. För att skapa riktlinjer använder man aktuell forskning som underlag. Forskningen behöver förstås tolkas av experter på området.

Men i projektledningen för riktlinjearbetet finns ingen forskare med bred erfarenhet och kunskap om psykoterapiforskning. Låt oss göra tankeexperimentet att Socialstyrelsen skulle skapa nya riktlinjer för diabetesbehandling. Tänk då att man tillsätter en projektledning som till allra största delen utgörs av psykologer och där ingen har någon bredare kunskap om diabetesforskning.

Vi skulle förstås känna oss undrande inför detta tillvägagångssätt. Men precis så har man gjort när det gäller det aktuella förslaget. Svenska psykologer och psykoterapeuter är välutbildade. De vet att man ibland kan få signifikanta skillnader mellan psykologiska behandlingsmetoder men att betydelsen av dessa oftast är liten i jämförelse med andra faktorer som till exempel terapeutens förmåga att motivera patienten. De vet, liksom varenda klok människa, att forskning på psykologisk behandling inte kan göras som på läkemedel.

Det har funnits konflikter kring olika psykologiska behandlingsmetoder och mellan dessa och läkemedelsbehandling. På de allra flesta mottagningar och kliniker har dessa konflikter lagt sig. Det finns oftast ett gott samarbetsklimat. Man fördelar patienter på ett klokt sätt till behandlingsmetoder som den beprövade erfarenheten talar för. Man eftersträvar flexibilitet och anpassning till patientens behov.

Är detta ett uttryck för att svenska läkare, psykologer och psykoterapeuter är okunniga? Behöver de nya riktlinjer som förespråkar en enda psykologisk behandlingsmetod som anses passa bättre för alla patienter?

Socialstyrelsens förslag innebär att den oftast försumbara delen av behandlingsresultatet som förklaras av skillnader mellan behandlingsmetoder lyfts fram som den centrala. Om vådan av i förtid avbrutna behandlingar, om behovet att anpassa behandlingens längd efter patientens behov: inte ett ord. Det sägs ingenting om att bara hälften av patienterna blir hjälpta av de högst prioriterade behandlingarna, inte heller om hur man ska komma åt problemet att de minst effektiva terapeuterna bara har hälften så bra resultat som de mest framgångsrika.

Svenska läkare, psykologer och psykoterapeuter ser problemen med de ensidiga riktlinjerna, för de träffar och känner patienterna. Trots att de ännu bara är på remiss ser vi redan effekter. Upphandlingar vinns av företag som bara har satsat på behandlingsmodeller som får högst prioritet. Tjänster inrättas som är inriktade på en enda behandlingsform. På psykologutbildningarna får studenterna höra att det är oetiskt att i sin utbildning välja terapimetoder som inte rankats högst av Socialstyrelsen och att de som väljer sådana aldrig kommer att få jobb.

Kan det vara Socialstyrelsens uppgift att omigen, och på en grund som saknar vetenskapligt stöd, väcka liv i konflikter mellan olika terapiskolor? Socialstyrelsens svar på kritiken har hittills varit formalistisk och återkommande visat på bristen på kunskap om forskningsfältet.

Ledande representanter för Socialstyrelsen behöver nu träda fram och ta ansvar för den fortsatta processen. För att rädda sitt anseende behöver de:

￭ Inkludera aktiva psykoterapiforskare i den grupp som ska värdera remissvaren.

￭ Påbörja arbetet med att skapa rekommendationer om hur patienter med olika behov ska erbjudas terapimetoder som passar deras specifika behov.

￭ Ge råd och anvisningar om metoder som kan förhindra behandlingsavbrott.

￭ Ge ett vetenskapligt baserat kunskapsunderlag som kan användas för att förbättra kompetensen hos de medarbetare som inte når rimliga behandlingsresultat.

Rolf Holmqvist, professor i psykologi, Linköpings universitet

Christer Sandahl, professor i beteendevetenskap, Karolinska Institutet