Psykisk ohälsa minskas inte av fler skolreformer

Folkhälsomyndigheten har publicerat en mycket väl underbyggd rapport om vad den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga beror på. Myndighetens slutsats, som bygger på en översikt av befintlig forskning, är att skolan kan vara en viktig orsak till problemet.

Häri finns en perfekt storm. Barn och unga uppger att de mår allt sämre, samtidigt som Sveriges resultat i PISA-mätningarna sjunker. Något måste göras. Detta kittlar den sociala ingenjörskonstnerven hos varje beslutsfattare och utredare. Min gissning är att tiden fram till valet kommer att fyllas av förslag till reformer, förändringar och ekonomisk förstärkning till skolan. Men jag tror inte att det kommer att skapa bättre förutsättningar för ett trendbrott – tvärtom.

Min bedömning är istället att vi ska göra så lite som möjligt, men inte mindre än så. Det är inte så att skolområdet i dag ett område där tiden står stilla. I Skolverkets regleringsbrev finns 41 olika uppdrag. En del är interna men en inte oansenlig del träffar, eller kommer att träffa, skolan och påverka det arbete som ska utföras där, av både lärare och elever. Det här är inget nytt fenomen. I 2014 års regleringsbrev, när alliansen satt vid rodret, fanns 58 uppdrag.

Vid sidan av detta sitter en rad statliga utredningar och tittar på skolans och elevhälsans arbete i större eller mindre utsträckning. Under de dryga två år jag suttit som samordnare har jag haft dialog med sju olika statliga utredningar om elevhälsan. Var och en kan förstå vilken mångfald och omfattning av förslag som kommer ut av sju olika sekretariat som ägnar mycket tid att från olika perspektiv fundera på samma fråga. Lägg därtill kommunala tänkare, som vill utforma sin skola och ger styrsignaler på sitt håll.

Det är naturligtvis inte fel att det sitter en massa forskare, utredare och beslutsfattare och försöker klura ut lösningar på de problem vi ser. Problemet är att när skurarna av smarta lösningar från denna experimentverkstad träffar skolan är det en arbetsplats som ska förändras. En arbetsplats med etthundratusen lärare och över en miljon barn bara i grundskolan. De ska inte bara göra sitt jobb, de ska också förhålla sig till alla goda lösningar som skapas åt dem och regnar ner likt konfetti som regleringar, riktlinjer och förstärkningar.

Alla vet hur omorganisationer påverkar en arbetsplats, och ingen tycker om det, hur angelägna förändringarna än är. Omorganisationer skapar oro, konflikter och saktar ner arbetet åtminstone under en övergångsperiod. Skolan får inte bli en projektionsyta för den sociala ingenjörskonsten, vi måste ha stor respekt för att detta är många människors vardag – inte minst barns och ungas.

Betyder detta att skolan inte behöver förändras? Jo, det behöver den säkert. Men takten och innehållet i förändringarna måste ta största hänsyn till lärares och elevers villkor i sitt dagliga arbete. Det ska skruvas, men varsamt.

Mitt förslag är att vi börjar med att tydligt efterfråga lärares, elevhälsors och elevernas förslag på förändringar som behövs för att alla barn ska kunna nå skolmålen och må bra. Om vi börjar där – och svarar mot deras behov – är jag övertygad om att det kommer att skapas förutsättningar för att vända trenden. Även om det kanske blir tråkiga arbetsdagar för oss som så gärna vill presentera den enda sanna lösningen på alla problem som någon annan har.

Kerstin Evelius, nationell samordnare för utveckling och samordning av  insatser inom området psykisk hälsa