Patientsäkerheten på akuten är alltid hotad

Alla läkare i Sverige har någon gång arbetat på akuten och det beskrivs ofta som någon form av tvångskommendering. Man gör sina jourpass där, men har sin egentliga arbetsplats på en annan del av sjukhuset. Många av de verksamhetschefer som uttalat sig i samband med Sveriges Radios nyligen genomförda granskning verkar mena att man kan bemanna akuten med vem som helst med läkarutbildning, bara de har möjlighet att ringa och fråga någon på telefon. Vi i Svensk Förening för Akutsjukvård förstår inte hur man kan ta så lätt på omhändertagandet av akut sjuka människor.

Patienterna på akuten har ingen patientförening som försvarar deras intressen. Fram till 2008 fanns det inte heller några läkare som kunde driva deras frågor. Först då fick Sverige sina första specialister i akutsjukvård. Sedan dess utbildar allt fler sjukhus läkare som kan ta hand om alla patienter som söker till akuten, oavsett sökorsak. Vi akutläkare väljer inte ut vilka patienter som ska behandlas av oss, utan välkomnar alla människor som har, eller tro sig ha, ett akut vårdbehov, oavsett vilket organsystem som är drabbat. Att effektivt och säkert kunna bedöma vilka patienter som behöver en akut utredning eller behandling är en viktig del av vår kompetens.

De första akutläkarna utbildades av naturliga skäl av erfarna läkare inom andra specialiteter. Vi fick lära oss akut internmedicin av internmedicinare och akut kirurgi av kirurger. De var förstås kunniga inom sina respektive områden, men inga av dem behärskade hela det akuta sjukdomspanoramat. Utan egna förebilder tog det ett tag för oss att inse att det i Sverige saknas kompetens i akut omhändertagande. Många bakjourer inom andra specialiteter följer inte den medicinska litteraturen inom akutsjukvård. De ser inte behovet av hålla sig uppdaterade utan gör som de alltid har gjort. Det finns bara tre professurer i akutsjukvård i hela Sverige och vi bedriver alldeles för lite forskning inom området.

Det finns en märklig acceptans för att det blir fel på akuten. Att patienter felaktigt skickas hem eller får sin akuta behandling fördröjd förklaras med att det är svårt att göra akuta bedömningar och att akuten är en kaotisk plats där många väntar. Vi förstår inte varför det råder permanent undantagstillstånd från kvalitetskrav inom denna del av sjukvården. Det är inte acceptabelt att patienter försämras för att de inte får vård i tid, oavsett hur många andra  patienter som väntar. En kritiskt sjuk patient behöver tas omhand av ett team av läkare och sjuksköterskor som inte bara har den medicinska kompetens som krävs, utan som arbetar utifrån en gemensam, väl inövad struktur. Den strukturen lär man sig inte automatiskt genom att arbeta på en akutmottagning. Däremot kan man utbildas i den och sedan öva under handledning i akuta situationer.

Ingen vet vem som blir nästa patient på akuten. Vi ser alla tänkbara typer av akuta tillstånd. Ändå kan vi inte räkna med att få se det mest ovanliga under vår femåriga specialistutbildning. Men att vi inte har erfarenhet av något är inte skäl till att inte veta hur det ska tas omhand. Genom en heltäckande utbildning kan vi träna oss inför oväntade situationer. Ändå möts målbeskrivningen för akutsjukvård ofta med skepsis av andra specialiteter. Varför ska ni kunna sådant som nästan aldrig händer? Svaret är att det enda sättet att bedriva säker akutsjukvård är att vara väl förberedd. Det kommer alltid att begås misstag, men  det finns ingen ursäkt för att inte systematiskt arbeta för att minska den risken.

Patientsäkerheten på akutmottagningarna är alltid hotad. Den som hävdar något annat förstår antingen inte patientsäkerhet eller akutsjukvård. Att överlåta ansvaret för den verksamheten på oerfarna läkare är oansvarigt gentemot patienterna. Att kalla det för utbildning för AT-läkarna visar brist på insikt i hur utbildning ska bedrivas. Läkare under utbildning har rätt att få lära sig i en trygg miljö med ständig återkoppling.

Akut sjuka patienter har rätt till en vård av samma höga kvalitet som inom resten av sjukvården, baserat på den bästa vetenskapliga evidensen. Vi är övertygade om att detta kräver läkare som har sin fasta arbetsplats på akutmottagningen, som deltar i utvecklingsarbetet tillsammans med resten av personalen där och som kontinuerligt vidareutbildas i akutsjukvård och ges möjlighet att forska. Då finns förstås ypperliga förutsättningar för en god utbildningsmiljö för både AT-läkare och ST-läkare att lära sig akut omhändertagande, samtidig som patienternas behov sätts främst.

Fotnot: Bakom artikeln står styrelsen för Svensk Förening för Akutsjukvård (Swesem).

Fakta: Akutsjukvård är en godkänd tilläggsspecialitet sedan 2006. Det innebär att läkaren även måste ha en annan specialistutbildning. Socialstyrelsen har beslutat att akutsjukvård ska vara en basspecialitet från 1 januari 2015. Det finns ungefär 110 specialister i akutsjukvård i Sverige.

Katrin Hruska, ST-läkare i akutsjukvård, Södertälje Sjukhus, ordförande Svensk Förening för Akutsjukvård