Ovärdig miljardbingo i vården Wikström!

Moderaterna har bett Riksdagens utredningstjänst att redovisa utvecklingen av utgifter och satsningar inom hälso- och sjukvården under alliansåren från år 2006 och framåt. Utredningen visar att satsningarna på vården ökade med 57 miljarder kronor under perioden 2007-2013. Det är en ökning med över en fjärdedel av totalen.

Detta motsvarar inte den bild som den nuvarande regeringen förmedlar av Alliansens välfärdspolitik.”Något har gått sönder i Sverige och välfärden”, hördes det från Socialdemokraterna före valet. Så, vad har då denna kritik omvandlats till när man nu tagit såväl regeringsmakten som rodret på Socialdepartementet?

Riksdagens utredningstjänst konstaterar att regeringens resurstillskott under 2016 är drygt 1,5 miljarder och högt räknat 7 miljarder fram till år 2018. Hela hälso- och sjukvården omsätter över 309 miljarder i år, vilket gör att regeringens tillskott är mindre än 1 procent av helheten. Det är denna knappa procent som vårdminister Gabriel Wikström (S) talar sig varm för. Men tål innehållet av den knappa procenten granskning?

Wikström lovar att regeringens tillskott ska räcka till allt och alla inom hälso- och sjukvården. De extra resurserna ska enligt ministern användas till att stärka vården, till ett utökat patientsäkerhetsarbete, till att klara kompetensförsörjningen, samt till att möta vad ett ökat asylmottagande medför – och därtill minska trycket på vårdens medarbetare.

I tidningen Dagens Medicin den 23 november sägs att den extra miljarden nästa år ska användas till att säkra kompetensförsörjningen, vilket är en aning märkligt eftersom den i svar i en interpellationsdebatt den 10 november tillägnades patientsäkerhetsarbetet.

Detta miljardbingo är inte värdigt en regering. Man kan inte lova allt till alla. Än mindre kan man påstå att drygt 1,5 miljarder kronor – eller betydligt mindre än 1 procent i satsningar – ska lösa vårdens utmaningar. Särskilt inte om man samtidigt påstår att 57 miljarder i ökade offentliga resurstillskott under alliansregeringens tid medförde att hälso- och sjukvården raserades. Det hänger inte ihop.

Vårdens utmaningar måste angripas med konkreta reformförslag. Tyvärr står regeringen tomhänt, trots att utmaningarna är omfattande.

Moderaterna vill se konkreta åtgärder för att:

￭ Undvikbara vårdskador som ställer patientsäkerheten på prov. Sveriges Kommuner och Landsting beräknar att kostnaderna för vårdskador är 7-8 miljarder kronor per år. Vi föreslår införande av en generell tillståndsplikt för alla utförare av vård. Detta inkluderar särskild prövning, tydligare kravställande, skarpare tillsyn och uppföljning av kvalitet.
￭ Långa väntetider och bristande tillgänglighet i vården. Den av alliansregeringen införda vårdgarantin ger en bra grund. Samtidigt måste den utvecklas genom bland annat en förstärkt och utvecklad patientlag. Vi vill använda den så kallade kömiljarden, men utveckla den till en prestationsbunden vårdgaranti med ökat fokus på tillgänglighet och samordning.
￭ Bostadsort avgör cancerbehandling. Det är oacceptabelt att en patient i Kalmar landsting får vänta nära tre gånger så länge på behandling av lungcancer som en patient i Dalarna. Alliansregeringens nationella cancerstrategi förstärks som ett led i att höja kvalitet, korta väntetider och göra cancervården mer jämlik.

Så här i juletider blir likheten mellan regeringen och galten Särimner påtaglig. Men man kan inte återanvända samma resurser för varje utmaning, inte ens retoriskt. Man kan inte lova allt till alla. Framför allt inte när propositionslistan är tom.

I mytologin kom Särimner tillbaka varje dag, för nya festmåltider. Men i verkligheten är det något helt annat. Vårdens medarbetare kämpar varje dag, året runt, för att räcka till, men får inte ihop helheten. Resultatet blir en vårdbesvikelse, i stället för ett ledarskap som tar sig an vårdens framtidsutmaningar. Agera nu, ansvarig vårdminister!

Cecilia Widegren, riksdagsledamot Skaraborg, socialpolitisk talesperson (M)