Öka inte vårdens midjemått, Wikström!

Svenska politiker har under lång tid försökt – och i förra veckan av allt att döma misslyckats – att komma överens om hur Sverige ska indelas i nya storregioner. Den huvudsakliga anledningen till förändringen sägs vara att hälso- och sjukvården ska bli bättre. Det finns det inget eller mycket lite som talar för.

I en artikel på DN Debatt nyligen beklagar sig sjukvårdsminister Gabriel Wikström över att det är så stora skillnader inom svensk hälso- och sjukvård. Det har många gjort före honom, men faktum är att just den aspekten av svensk hälso- och sjukvård inte är så svår att förstå. I ett land med mindre än tio miljoner invånare och 21 olika hälso- och sjukvårdssystem så blir det skillnader. När systemen dessutom verkar under oklar och svag reglering, ja, då blir det ofta stora skillnader.

I den reform som ministern kungör ingår mer pengar till vården, den här gången kallas tillskottet för ”professionsmiljarden”. Men det finns egentligen få anledningar till att öka finansieringen av vården idag (frånsett att det är nästan det enda en svensk hälsominister kan göra).

Om man tittar på de data som till exempel OECD publicerar så framgår att Sverige redan idag lägger mer pengar på sin sjukvård än de flesta andra sådana länder gör, både i förhållande till vår totala ekonomi (drygt 11 procent av BNP mot ett genomsnitt på 9 procent; 2015 års siffror) och per person räknat i internationella US-dollar (5228 jämfört med ett OECD-snitt på 3814).

Av flera orsaker, främst historiska och politiska, så har Sverige utvecklat ett i grunden felkonstruerat sjukvårdssystem. Vårt system är päronformat med ett förkrympt huvud (svag reglering och oklart ansvar) och svaga ben och fötter (en primär- och socialvård som i allt för stor utsträckning inte levererar godtagbar vård och folkhälsoinsatser) och med en jättekagge i mitten (landstingsbyråkratier mer inriktade på projektledning är systemstyrning). Snarare än att öka midjemåttet med nya storregioner bör förändringar ske i riktning uppåt och nedåt.

Ett land, många patienter och en sjukhusorganisation. En seriös strävan mot att reformera svensk hälso- och sjukvård så att den blir så tillgänglig som den kan vara bör undersöka möjligheterna att organisera om vården så att den specialiserade sjukhusvården samlas i en nationell enhet med en professionell ledning och en styrelse med representanter från brukare, professionerna och viktiga intressegrupper.

Politiker finns det inget behov för, men väl för valda representanter för finansiärerna av sjukhusvården (som i huvudsak bör vara staten). Med en organisatorisk enhet med övergripande ansvar för den här delen av sjukvården skapas förutsättningar för effektivare resursutnyttjande och mer rättvis vård, var man än råkar bo i landet.

Primärhälsovården är död! Länge leve den primära vården! Regeringen säger sig också vilja effektivisera vårdcentralerna. Av många anledningar skulle det vara en fördel om vi kunde släppa hela begreppet primärhälsovård med fokus på vårdcentraler.

Inför de verkliga utmaningar som svensk vård står inför måste vi tänka i framåtriktande banor. I detta ligger att den primära vårdens aktörer ges möjligheter att arbeta i nya och mer ändamålsenliga former. De formerna har vi antagligen bara sett skymten av ännu och många av dem har vi inte ens kommit på.

Reformering av den svenska vården bör göras med utgångspunkt från dess funktionssätt och syften, inte från en ny mellanstatlig organisering av Sverige.

Björn Ekman

Forskare i hälsoekonomi, Lunds universitet

Björn Ekman, forskare i hälsoekonomi, Lunds universitet