Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

fredag07.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Sjukvård

Nu förbättras arbetet mot kvinnlig könsstympning

En ny diagnoskod för kvinnlig könsstympning har införts i Sverige, vilket har flera fördelar. Nu kan kraft riktas mot stödjande insatser för de berörda. Samtidigt kan en ökad professionalisering kring frågan dämpa en del av den sensationalism den ofta väcker.

Publicerad: 21 januari 2015, 09:02

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Vårdpersonal medvetandegörs och kan mer aktivt väcka frågan i möten med berörda.


Ämnen i artikeln:

KönsstympningBarnskydd

Från och med 1 januari gäller en helt ny diagnoskod i Sverige: ”Z91.7 Kvinnlig könsstympning i den egna sjukhistorien”. Sverige följer Världshälsorganisationen WHO som inför den nya koden i den internationella sjukdomsklassifikationen.

Syftet med diagnoskoder är att förenkla bedömningen av vilken behandling patienten ska ha och vilka ytterligare undersökningar som kan behövas. Eftersom bilden av kvinnlig omskärelse i Sverige hittills präglats av fördomsfulla förväntningar, kan den nya diagnoskoden dock innebära att brister befästs. Till exempel skulle vissa kvinnors besvär felaktigt kunna kategoriseras som resultat av könsstympning.

Inom sjukvården bör man vara fortsatt försiktig med att dra för långtgående slutsatser om orsakssamband mellan omskärelseingreppet som patienten varit utsatt för tidigare och de aktuella åkommor patienten söker vård för. Forskning i Sverige har visat att till exempel svåra komplikationer under och efter förlossning bland patienter som genomgått omskärelse inte orsakas av omskärelsen i sig – i strid mot vanliga föreställningar. En professionell behandling bygger på korrekta diagnossamband.

Införandet av den nya diagnoskoden har annars flera fördelar. Vårdpersonal medvetandegörs och kan mer aktivt väcka frågan om omskärelse i möten med berörda flickor och kvinnor. Sverige kommer i bästa fall att få en mer välgrundad bild av hur många flickor och kvinnor det gäller – bättre statistik som kan leda till ett bättre omhändertagande.

Med tiden kan sådan statistik också fungera som ett stöd för många i aktuella invandrargrupper som i dag har tagit avstånd från sedvänjan. Så länge det talas om betydande mörkertal misstänkliggörs stora grupper av invandrare i det svenska samhället: föräldrar klassificeras nästan med automatik som potentiella könsstympare av döttrar enbart i kraft av sin etniska bakgrund. Ett bättre statistiskt underlag – som också indirekt kan påvisa hur många flickor som växer upp i Sverige och inte blir omskurna – kan i framtiden påvisa hur glädjande snabbt attitydförändringar kan ske i samband med migration.

I bästa fall kan den nya diagnoskoden också leda till att händelser som den som ägde rum i somras kan undvikas i framtiden. Det var då det blev en nyhet att ett 60-tal flickor i Norrköping skulle ha könsstympats – en nyhet som valsade runt i hela världen under några dagar. Dementin, att det handlade om flickor som blivit omskurna innan de kommit till Sverige, nådde inte riktigt ut på samma sätt.

I varje stad där det bor afrikanska grupper där omskärelse av flickor är en sed i ursprungslandet kommer det att finnas flickor och kvinnor som är omskurna – utan att brott har begåtts. I Norrköping hade man uppenbarligen svårt att skilja mellan det faktum att omskurna flickor och kvinnor bor i Sverige och att brott begås först om flickor utsätts efter att de fått sin anknytning till Sverige.

En ny diagnoskod kan i bästa fall leda till en professionalisering i samhällets hantering av frågan. Detta både vad gäller bemötande av familjer med ursprung i dessa länder – en vaksamhet för att upptäcka olagliga genomförda eller planerade ingrepp på flickor ska kunna upprätthållas utan att hela grupper misstänkliggörs – och vad gäller den vård som erbjuds dem som redan genomgått ingreppet.

Med en ny diagnoskod kan kraft riktas mot stödjande insatser för de berörda. Samtidigt kan en ökad professionalisering dämpa en del av den sensationalism frågan ofta väcker.

Sara Johnsdotter, professor i medicinsk antropologi Malmö högskola

Birgitta Essén, professor i internationell kvinno- och mödrahälsa, Uppsala universitet, överläkare, Kvinnokliniken, Akademiska sjukhuset

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

KönsstympningBarnskydd

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev