Moderaternas motstånd mot sprututbytet obegripligt

Måndagen den 23 maj sa Stockholms kommun ja till att inleda ett försök med sprutbytesprogram för injektionsmissbrukare. Det intensiva motstånd från moderaterna som lett till en utdragen process i både landsting och kommun var äntligen besegrat. Beskedet var välkommet. Det ger samhället ett nytt verktyg att minska smittspridning bland sprutnarkomaner. Men stockholmsförsöket kommer också att ge oss en möjlighet att forska och faktiskt lära oss mer om denna bland vissa väldigt kontroversiella metod. Nu gäller det att vi tar vara på den möjligheten.

Det är ibland svårt att bena ut vad som är vad i sprutbytesdiskussionen. Känslor blandas med fakta och inte sällan får de förra ta överhanden. Bakom motståndet ligger ofta en rädsla för att ett ja till sprutbyte är första steget i en mer drogliberal omläggning av svensk narkotikapolitik enligt någon form av sluttande planet-princip. I ärlighetens namn finns det väl också en och annan av tillskyndarna som hoppas på samma sak. Men bakom detta döljer sig den riktigt viktiga frågan. Är sprutbytesprogram ett bra sätt att minska smittspridning bland sprutnarkomaner?

Där är svaret att det mesta tyder på det. Men att vi utifrån en strikt vetenskaplig synvinkel inte är helt säkra. Detta är något sprutbytesmotståndarna tenderar att understryka kraftigt i sin argumentation. Att det saknas evidens likställs med att sprutbytet inte fungerar och ibland till och med med att det skulle vara farligt. Det är dock en felaktig tolkning. Att det ”saknas evidens” innebär bara att det inte forskats tillräckligt bra och tillräckligt mycket.

Nu är detta inte helt lätta saker att forska på. Men det kommande försöket i Stockholm ger nya möjligheter. Till försöket kommer att vara knuten en ambitiös forskningsinsats. Denna ska naturligtvis genomföras öppet och förutsättningslöst. Resultatet kommer att bli ökade kunskaper. Som i sin tur kommer att kunna användas för att väga olika metoder mot varandra utifrån vad som ger det bästa resultatet både avseende smittspridning och att bekämpa drogmissbruk. Detta är extremt viktigt.

Jag är för ett narkotikafritt samhälle. Vi ska tillsammans göra allt vi kan för att förhindra att människor fastnar i drogberoende, och för de som ändå hamnar där ska vi göra allt vi kan för att hjälpa dem att ta sig ur det. Men detta står inte i motsats till att låta smittskyddspolitiken omfatta även sprutnarkomaner. Även en missbrukare bör få hjälp att undvika att smittas av HIV eller Hepatit. Vi måste dra en knivskarp gräns mellan kampen mot narkotikan och en kamp mot narkomanen.

Erfarenheterna runt sprutbyte både i Sverige och utomlands talar ett tydligt språk. Det finns en allt bredare samstämmighet runt att den minskar risken att missbrukare smittas av sjukdomar genom att de delar smutsiga sprutor. Men detta innebär inte att vi kan låta bli att höja de vetenskapliga ambitionerna. Vi måste ständigt lära oss mer. När alla partier utom ett i Stockholm tillsammans fattar beslut att gå vidare med ett sprutbytesprogram innebär det stora möjligheter att just göra detta. Ur det perspektivet framstår moderaternas intensiva motstånd som än mer obegripligt.

Johan Sjölander, landstingspolitiker (S), Stockholm