Miljönämnden drar fel slutsatser om konstgräs

Det råder stor brist på fotbollsplaner i Stockholm. Enligt en ny undersökning som Stockholms Idrottsförbund låtit göra skulle det behövas 27 nya elvamannaplaner i Stockholm bara för att kunna ge fotbollsklubbarna rimliga förutsättningar för sina aktiva medlemmar.

Tyvärr har missriktad miljöhänsyn inneburit att konstgräsplanerna i Stockholm är dyrare och miljömässigt sämre än vad de borde vara. Det nytillverkade material som rekommenderas i Stockholm är cirka en miljon kronor dyrare per plan, dammar mer och ger en elva gånger större klimatpåverkan än det mest beprövade materialet: återvunnet däckgummi.

Rekommendationen finns i ett underlag som i dagarna skickas ut från Stockholms miljö- och hälsoskyddsnämnd på remiss till övriga nämnder och bolag. Svensk Däckåtervinning har tagit del av beslutsunderlaget och vi har sett att det inte ligger i linje med den kunskap och forskning som finns på området. Vi har redan tidigare påtalat ett antal felaktigheter och har skickat kompletteringar till nämnden utan att få gehör.

Den huvudsakliga oron kring konstgräsplaner är antagandet att de utgör en väsentlig källa till mikroplaster. Det upplevda svinnet från planerna beror dock främst på att planerna kompakteras. Detta har misstolkats som att granulat försvinner och att planen behöver fyllas på, men i stället för att fylla på med mer fyllnadsmaterial kan planen harvas för att återställa djupet. Stockholms miljö- och hälsoskyddsnämnd refererar i sitt underlag okritiskt till felaktiga siffror som upprepats många gånger i debatten och som härrör ur en feltolkad studie från IVL.

Slutsatserna som nämnden gör kring hälsa är felaktiga –flera studier visar att det inte finns några risker med att spela på fotbollsplaner gjorda av granulat från återvunna däck. Som jämförelse kan nämnas att de som arbetar med att tillverka eller hantera däck har betydligt högre exponering än de som spelar fotboll på det. Tillverkningen är mycket hårt reglerad och innehållet väl dokumenterat. Detta till skillnad från många andra importerade plastmaterial. Skulle det finnas några som helst hälsorisker skulle de upptäckas redan under tillverkningen. Försiktighetsprincipen är viktig men det blir absurt när risken med till exempel PAH i däckgranulat målas upp som en hälsorisk när nivåerna är en bråkdel av den man får i sig genom vanlig kost.

De ämnen som finns i däck är mycket hårt bundna. Studier har bland annat gjorts på vatten som runnit igenom granulat av däckgummi och de värden som uppmätts av till exempel tungmetaller är mycket låga (under gränsvärdet för dagvatten) och utgör ingen som helst risk för vare sig spelare eller den omgivande miljön.

Rekommendationerna saknar dessutom livscykelanalys och konsekvensanalys. Vad gäller till exempel klimatpåverkan har IVL Svenska Miljöinstitutet konstaterat att de granulat som förespråkas i Stockholm (EPDM-, respektive TPE-granulat) innebär 11 respektive 35 gånger så stor påverkan, som däckgranulat.

Både i nämndens underlag och i debatten ser man ofta förslaget att byta ut konstgräs mot naturliga material. Men att byta ut tekniska material mot organiska löser inte våra stora miljöproblem. Att till exempel byta ut materialet mot organiskt material som kork innebär att det behövs 23 hektar korkeksplantage för att försörja varje fotbollsplan med kork. Dessutom är materialet betydligt sämre att spela på.

Om vi tillsammans ska lösa problemet med resursförbrukningen i världen måste fler material återföras i kretsloppet och cirkulera ett eller flera varv till. Men då behöver vi en helhetssyn och ett mer faktabaserat förhållningssätt till olika material än vad miljö- och hälsoskyddsnämnden uppvisar.

Fredrik Ardefors, vd Svensk Däckåtervinning