Mer forskning behövs för att lyfta psykiatrin

Den psykiska ohälsan har blivit ett samhälleligt folkhälsoproblem som ingen längre kan blunda för. Den offentliga debatten tenderar dock att vara alltför ensidig. En del av den växande psykiska hälsoproblematiken kan förklaras med direkta yttre och påverkbara psykosociala faktorer; arbetsförhållanden, familjeförhållande, mobbning, stress, ekonomisk och social utsatthet.

Det finns också en stor grupp människor i vårt samhälle som drabbas av svåra psykiatriska sjukdomar och funktionsnedsättningar. De drabbade lever 10–15 år kortare än befolkningen i övrigt. En rapport från Socialstyrelsen visar att deras fysiska sjukdomar upptäcks för sent och att de inte erbjuds vård i samma utsträckning som människor med andra kroppsliga sjukdomar än hjärnan. Dessutom utsätts psykiskt sjuka för en ständig stigmatisering och diskriminering från samhällets sida på grund av okunskap, fördomar och rädsla.

Den utvecklingen kan vi vända om vi lyfter den psykiatriska forskningen. Psykiatrin har stora kunskapsluckor. Det finns ett stort behov av grundforskning som skulle kunna förklara de bakomliggande orsakerna till sjukdomarnas uppkomst, men också behov av en mer patientnära forskning integrerad i klinisk verksamhet som kan svara på vad som händer med de långvarigt psykiskt sjuka, beskriva viktiga behandlingsinsatser och identifiera bristerna i samhällsstrukturen.

Den psykiatriska forskningen i Sverige har blivit lidande de senaste två decennierna. Det har, i och med den stora psykiatrireformen, skett en förskjutning av ansvaret för vård och behandling av psykiskt långtidssjuka till kommunerna.

Det delade huvudmannaskapet försvårar rekryteringen av patienter till den kliniska forskningen och det saknas en infrastruktur som krävs för att överbrygga huvudmannagränserna och skapa en plattform för forskningen. Det finns också en brist på såväl forskargruppsledare och handledare inom psykiatrin som forskningsintresserade i allmänhet. Även interaktionen med andra discipliner som har uppvisat en mer framgångsrik utveckling har avstannat och resurserna till psykiatrisk forskning har halkat efter reellt.

Enligt vetenskapsrådet ligger svensk psykiatriforskning under genomsnittet i världen, inräknat utvecklingsländer. Det svaga forskningsläget försvårar dessutom rekryteringen av läkare till specialistutbildningen.

Landstingen har naturligtvis en viktig roll i detta arbete, men för att kunna åstadkomma verklig förändring behövs ett nationellt helhetstänk samt att alla inblandade parter dras åt samma håll. I den kommande forskningspropositionen bör regeringen därför tydligt prioritera den psykiatriska forskningen genom att ta fram en långsiktig nationell strategi.

Bara för några decennier sedan ansågs cancer vara en obotlig sjukdom och många cancersjuka utsattes för en stigmatisering från samhällets sida. Tack vare forskningen kan vi inte bara behandla cancer i dag och rädda många liv, utan vi har också lyckats bekämpa de sjukas stigmatisering och svårt utsatta situation.

Cancern är inte undantaget! Stora framsteg görs dagligen inom den medicinska forskningen som ger tusentals människor en ny chans, ett nytt hopp, ett friskare liv. Även psykiskt sjuka är värda att kunna behandlas, att få ett människovärdigt bemötande och att hitta sin plats i samhället! Vi kan inte låta den psykiatriska forskningen halka efter ytterligare – det är hög tid att på riktigt sätta upp psykiatrin på den politiska dagordningen!

Ermine Khachatryan, landstingsfullmäktigeledamot (S), Uppsala län