Måste vi vara så rigida om barnmorskerollen?

REPLIK Svensk vård behöver utvecklas och förbättras, men mitt konkreta förslag på förändringar inom kvinnovården har fått en och annan att gå i taket.

Adam Garneji, ordförande i CUF Göteborg, missförstår min poäng och gör sig löjlig över fullgångna barn, dödfödda till följd av vårdpersonalbrist. Han blandar dessutom ihop dessa med aborterade foster - en saltomortal för att felaktigt framställa mig som abortmotståndare.

Malin Lernfelt talar om religiös extremism och menar att en specialisering av abortvården på något mystiskt vis skulle stigmatisera abort. Oklart hur.

Den grupp barnmorskor (Ahlgren, Hommel, Ljungros och Robeiro) som tillsammans skrivit replik vill framställa svensk förlossningsvård som ypperlig. De menar att antalet dödfödda barn och mödrar som avlider i samband med förlossning är försumbart och tror att om dagens barnmorskor bara får lite högre lön och längre vila så är alla problem ur världen.

Men det är ett faktum att både barna- och mödradödligheten riskerar att stiga på grund av att mammors medelålder ökar. Ju fler äldre desto större risk för komplikationer.

Det är ingen hemlighet att abortvård ingår i yrket, skriver kvartetten. Men varför vara så stelbent? Arbetsuppgifter förändras, somliga kan man befrias ifrån och andra kan fördjupas. Att en specialiserad abortsköterska skulle ses som ett icke respekterat yrkesval är en fördom som författarna själva får stå för. I mina öro låter abortsköterska lika oklanderligt som exempelvis narkossköterska.

Kritikerna vill understryka att vissa gruppers behov får stå tillbaka för andras. Aborterande kvinnor ska ha den bästa vård de kan få, och jag säger inte emot. Men då måste väl detsamma gälla även dem som fullföljer en graviditet?

Det brukar heta att man inte ska ställa grupper mot varandra. Här finns gruppen aborterande kvinnor som symbolpolitiskt ska värnas på bekostnad av kvinnor som tvingas att föda utan en barnmorska till hands. Fullgångna barn dör i samband med förlossningen, andra får men för livet och mödrar råkar ut för förlossningsskador, får svårt att hålla tätt och sexlivet förstört. Svensk statistik ser mörk ut här, man uppskattar att 300 000 svenska kvinnor lider av analläckage till följd av förlossningsskada, och de med mildare - men nog så allvarliga - skador är betydligt fler. Studier visar att en närvarande barnmorska hos en föderska under aktiv förlossning minskar riskerna.

En barnmorskas arbetsbeskrivning är inte huggen i sten men jag undrar om den medvetet har utformats för att avskräcka och frysa ut till exempel religiösa. Yrkesgruppen blir då homogen, vilket jag tror är olyckligt. Sjukvårdspersonal bör spegla det mångfaldiga samhället.

Min krönika handlade inte om dem som hittills har valt att bli barnmorskor, utan dem som genom en utveckling av yrkesrollen kan tänka sig att bli det i framtiden. Bättre att inkludera än stänga ute.

Det finns knappt längre någon svensk tokhöger bestående av vita medelålders kvinnohatare som på pin kiv vill förbjuda abort. Idag värnar alla aborträtten - till och med Kristdemokraterna - och så ska det förbli. Men vi har fastnat i en felaktig idé om att varenda barnmorska bland väldigt många andra uppgifter även måste kunna assistera vid abort. Det fungerar att ha samvetsfrihet i våra nordiska grannländer utan att abortvården blir lidande, varför skulle det då inte kunna fungera på svensk mark? Behöver vi vara så rigida?

Anna Ekelund Nachman