Lyssna på proffsen inom sjukvården!

Sjukvården översvämmas ständigt av olika lösningar som alla handlar om vårdens produktivitet, effektivitet eller styrning. De olika teorier som serveras baseras på avsändarens kompetens och erfarenheter men har förstås också bakgrund i olika uppdragsgivare och olika särintressen. Det är viktigt för oss läkare att nå ut, få trovärdighet och göra oss hörda som en röst för patienterna och kvaliteten i vården.

Den nya regeringsförklaringen har skickat både positiva och negativa signaler och mycket återstår att tolka.

Jämlik vård är en av Sjukhusläkarnas stora frågor och välkomnas. Problemet är hur man ska nå dit. En del handlar om att nationella riktlinjer föreslås bli obligatoriska. Att lägstanivån höjs överallt är bra men det måste också finnas plats för dem som ligger före. I dag är de nationella riktlinjerna dessutom alldeles för få och tar många år att ta fram och är därför delvis gamla redan från början. Nationella riktlinjer som rör patienternas vård bör utformas och revideras med täta intervall av de specialitetsföreningar som är inblandade för att sedan, mer sällan, passera myndigheter. Men faktum kvarstår – riktlinjer är i bästa fall stödjande, i sämsta fall tvingande.

Ekonomistyrningen med New public mangement (NPM) i spetsen har också kritiserats för att vara detaljstyrande och nu vill man få bort det. Men det perfekta styrsystemet finns inte. Olika system är mer eller mindre bra i olika verksamheter. Många teorier har övertygade förespråkare medan andra anser att det mesta är att likna vid kejsarens nya kläder. Är regeringens ambition att kunskap och kompetens ska styra så bör det bli mer anslagsfinansiering, vilket kan vara bra i vissa verksamheter. En stor varningsflagga hissas dock för att okritiskt låta resultaten i kvalitetsregister styra ersättningsnivåer. Kvalitetsregistren är ett av våra viktigaste instrument för utvärdering och uppföljning och får inte riskera att korrumperas.

Kömiljarden ska bort och ersättas av en professionsmiljard. Det välkomnas. Problemet med kömiljarden var att man inte tänkte på helheten vilket inbjöd till manipulation. Riksrevisionen har också kritiserat att stimulansmedlen störde landstingens arbete, men kritiken blir förenklad om man lägger all skuld på regeringen. Läkarförbundet påtalade tidigt förekomsten av lokala krumbukter med undanträngning av svaga grupper och ökat tryck på ”onödiga” undersökningar för att ”få bort” patienter från kön.

Den nya regeringens uttalande om att proffsen ska vara proffs välkomnas. I början av karriären inom vården är det ofta en tillräcklig tillfredsställelse att få feedback från patienterna, men på sikt måste det också vara tydligt från ledningen att engagemang, kunskap och driv lönar sig. Och att det man upplever vara bäst för patienten också görs möjligt. Personalflykt av läkare och sjuksköterskor sker i alarmerande grad och på många ställen finns en kronisk personalbrist. Varje förlorad medarbetare är en kostnad och en uttalad risk för en nedåtgående spiral, med ytterligare förluster där man förlorar allt mer personal.

Arbetsinnehållet är viktigt. Debatten har de senaste veckorna präglats av produktivitet räknat i antal mottagningsbesök för varje sjukhusläkare, vilket hämtats från boken Den sjuka vården 2.0: från nollvision till patientrevolution. Siffran är missvisande eftersom antalet sjukhusläkare överskattas, då även AT- och ST-läkare i primärvården är medräknade och dessutom specialister vars verksamhet inte ens bedrivs genom mottagning. Men oavsett det så är mottagningsbesök ett irrelevant mått för sjukhus.

Vi arbetar med inneliggande patienter och konsultationer, operationer, behandlingar, ronder, utredningar och diagnostik. Dessutom finns starka krafter och system utvecklade i syfte att patienter inte ska komma till sjukhusspecialister utan följas upp i öppenvård eller på sjuksköterskemottagningar. Många remisser skickas också tillbaka till remittenten då man anser att allt mer ska skötas i primärvården, av resursbrist eller för att frisera statistiken för att få del av kömiljarden.

Men visst ska arbetsinnehållet förbättras. Det krävs bättre IT-stöd och en rimlig beläggningsgrad på våra avdelningar. Överfulla avdelningar skapar dålig vård, lidande och dubbelarbete. Vi behöver också förstärka kompetensen med undersköterskor och medicinska sekreterare. Och varför inte återinföra sjukvårdsbiträden i stället för konstlade trainee-anställningar?

Vinster i vården beskrivs som en stor bov och det finns ett förslag om att införa ett vinsttak. Miljarder av offentliga medel i skatteparadis vill ingen ha, men sanningen är att de allra flesta privata vårdbolag har låga vinstmarginaler. I en vård med knappa resurser och bristande tillgänglighet bör man inte hämma de kreativa och engagerade. Att vårdval inom primärvården föreslås avskaffas riskerar också att än mer dränera vissa landsändar på läkare som önskar verka i ett valfrihetssystem. Sjukhusläkarna har också kämpat för ökat vårdval även i specialistvården, eftersom vi tror på valmöjligheter både för patienter och personal och på effektivitetsvinster för samhället i den mindre entreprenörsdrivna verksamheten.

Styrsystemen är en sak men det viktigaste är resultatet. Att utnyttja engagemang och driv i verksamheten och verkligen låta kunskap och kompetens styra. Det är alltså inte införande av vinsttak som är det viktigaste. När en privat vårdgivare inte klarar kraven går den i konkurs. När ett landsting eller sjukhus eller annan vårdinrättning inte kan ge den vård som det borde skulle också en gräns sättas.

När man misslyckats tillräckligt många gånger med att hålla budget eller behålla personal och inte kan erbjuda oss medborgare den kvalitet på vården som vi har rätt till borde det införas krav på förändring. I stället för vinsttak i offentligt finansierad vård borde man införa förlusttak, och varför inte också ett personalflyktstak.

Karin Båtelson, ordförande Sjukhusläkarna, förste vice ordförande 
Läkarförbundet