Legalisering av narkotika minskar inte gängvåldet

Replik. Dagens Samhälles gästkrönikör Johanna Nylander skriver i en krönika om gängvåld i allmänhet och skjutningen i förra veckan i Malmö i synnerhet och om att boven i dramat är vår narkotikapolitik. Hennes slutsats är att ”kriget mot knarket är förlorat” och att vi måste legalisera narkotika. Argumentationen som leder fram dit handlar dels om att ta ifrån gängen deras inkomst och dels om att de som har narkotikaproblem ska få vård och inte mötas av straff.

Johanna Nylander har förvisso rätt i sitt resonemang om att narkotikahandeln är en av de viktigare beståndsdelarna i kriminella gängs verksamhet. Och det är sannolikt att en legalisering skulle innebära minskade intäkter för dessa gäng. Men det skulle komma till ett högt pris för de individer som blir beroende samt för deras närstående.

För att ta ifrån gängen narkotikahandeln krävs att de tänkta försäljningsställena erbjuder samma servicenivå med i stort sett dygnet runt-öppet och ett pris och en kvalitet som kan konkurrera med den illegala verksamheten. Vi  är inne på en farlig väg om personer i alla åldrar när som helst kan kliva in på ett systembolag och köpa allt från cannabis till heroin. Redan i dag är kostnaderna för narkotikan allt för höga ur såväl individuellt som samhälleligt perspektiv; en ökad tillgänglighet kommer att förvärra det ytterligare.

Färska exempel visar dessutom att legaliseringen inte slagit ut de kriminella gängen på det sätt som krönikan utlovar. Uruguay har i sin cannabislegalisering lagt sig på en låg prisnivå för att motverka priskonkurrens, så gängen har anpassat sig och erbjuder mer potent cannabis. Och med starkare produkter följer både ett utökat och djupare skadepanorama. I Colorado har gängen diversifierat sig och dessutom har man lockat till sig nya grupperingar som verkar i Colorado men exporterar till andra delstater. Colorado har nu ökande siffror för våld, i tillägg till andra negativa effekter som fler döda i trafiken etcetera.

En inte oväsentlig del i legaliseringsförespråkarnas argumentation är att vi fokuserar på straff i stället för på vård, att de som använder narkotika ”ses som brottslingar i stället för människor i behov av vård” som Johanna Nylander uttrycker det. Det är en medveten vantolkning av Sveriges politik och praktik på området. Vårdfokus har funnits från 1960-talets Narkomanvårdskommitté till 2010-talets Missbruksutredning.

Om vi ska ha en hederlig debatt om problemområdet kan vi inte förneka att vård varit en viktig del av Sveriges politik för att minska narkotikaproblemen. Att det sedan finns stora brister i hur vård och omsorg på beroendeområdet fungerar är en annan sak, men det beror inte på att aktörer inom området är så naiva att de tror att det går att straffa bort ett beroendeproblem.

Johanna Nylander hävdar att om narkotika legaliseras ges människor en reell möjlighet att söka vård. Ingenstans finns belägg för det påståendet. Om narkotika legaliseras kommer i stället fler människor att hamna i ett beroende, och fler kommer att bli lidande till följd av vad ett beroende innebär, såväl den som använder som dennes närstående.

För att minska narkotikans skadeverkningar behöver vi fokusera på mer effektiva åtgärder på såväl utbudssidan som efterfrågesidan. Tullens och polisens arbete behöver förstärkas. Vård- och stödstrukturen inom staten, landstingen, kommunerna och civilsamhället behöver förstärkas. Vi behöver en debatt om hur det ska gå till, inte om hur problemen ska förvärras genom en legalisering.

Magnus Callmyr, socialpolitisk debattör och författare till boken Nätdroger & RC-droger