Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

torsdag13.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Sjukvård

Landstinget i Stockholm sviker den psykiatriska vården

Genom att köpa undermåliga psykiatriska utredningar av privata aktörer sparar landstinget en spottstyver. Resultatet blir att patienter i behov av rätt vård och insatser sviks å det grövsta och ges felaktiga diagnoser.

Publicerad: 28 november 2011, 13:50

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Psykiatri

Jag är ansvarig läkare i ett neuropsykiatriskt team på en psykiatrisk mottagning i Stockholms läns landstings nordvästra del. I början av 2011 fick vi i uppdrag att göra 25 neuropsykiatriska utredningar under det kommande året. För inte så länge sedan ökade plötsligt antalet till 40 stycken. Hela kliniken har ålagts att genomföra sammanlagt 400 utredningar. På grund av resursbristen kan vi omöjligen klara detta höga antal. För varje enskild utredning vi inte hinner med tvingas vi betala 25 000 kronor i straffavgift.

Klinikledning vill till varje pris hålla nere det ekonomiska underskottet och tvingar oss, mot vår uttryckliga inrådan, att köpa ännu fler utredningar från privata uppstickare som slår mynt av situationen. Utredarna där är ofta nylegitimerade psykologer utan tillräcklig erfarenhet av vare sig livet eller psykiatriska patienter, men som trots det sätts att göra ett ovanligt svårt och viktigt arbete. Läkarens roll förefaller bli alltmer symbolisk. Resultatet blir alltid mer eller mindre undermåliga, för att inte säga usla, utredningar vilket vi larmat ledningen om i över ett år utan att få gehör för vår oro. En neuropsykiatriskt diagnos får endast ställas om alla andra orsaker till symtombilden har kunnat uteslutas genom en noggrann och ofta mycket tidskrävande utredning.

Vi kan få tillbaka patienter som efter fyra timmar fått diagnosen Aspergers syndrom (AS) utan att egentligen uppfylla några kriterier. Deras berättelser och problembeskrivning har feltolkats. Utredaren har fastnat i sin egen kartbild utan att lyfta blicken och ställer ledande frågor som går snabbt. Patienten hinner i ett sådant fall inte tänka efter ordentligt och ge utförliga svar på frågorna utan på sin höjd svara ja eller nej. Man letar bevis på det man bestämt sig för att finna. Att gilla ridning har till exempel av en utredare klassats som ett ”begränsat, repetitivt och stereotypt intresse.”

Välfungerande patienter med familj och heltidsarbete, som möjligen trodde sig ha ADHD, kommer tillbaka upprörda över att i stället ha fått en AS-diagnos och dessutom blivit erbjudna överföring till Habiliteringen och LSS - lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Andra som felaktigt fått samma diagnos har lättade kunnat konstatera att ingen längre vågar sätta sig emot deras vilja eller ställa krav. De har fått boendestöd, anpassad sysselsättning och sjukersättning. Patienterna har fått med sig ett papper på sin diagnos och en kopia på utredningen. De behöver aldrig lyssna på andra förklaringar till sina problem. Detta eftersom AS är ett genomgripande, medfött funktionshinder, som personen aldrig bli fri ifrån. Det är därför extremt viktigt att sådana utredningar genomförs på ett korrekt sätt och att slutresultatet blir det rätta.

En patient utan tecken på uppmärksamhetsstörningar i den neuropsykologiska testningen har fått ADD (attention-deficit disorder) som diagnos för att den saknar kraft i sina kroppsrörelser. Men patientens svårigheter har i dessa fall alltid mycket bättre kunnat förklaras av en behandlingsbar psykiatrisk diagnos. Sådant letar man inte efter, trots att det ingår i utredningen.

Orsaken till dessa, vill jag påstå, omdömeslösa åtgärder är att kliniken då bara behöver betala 20 000 kronor för utredningen istället för 25 000 kronor i böter. När vi återigen pekar på de allvarliga problem dessa utredningar medför, svarar man från ansvarigt håll att det är viktigare att de blir gjorda än hur de bli gjorda.

Neuropsykiatriska tillstånd har kommit i ropet och en glidning i diagnoskriterierna har skett, särskilt bland autismspektrumstörningar. Man menar och lär ut att AS kan vara osynligt, bara synas i testningen eller, vill jag påstå, i deras tolkningar. Alla behöver som en konsekvens av dessa resonemang därför en utredning. Man struntar glatt i grundläggande diagnoskriterier och blandar dessutom samman dem med kriterierna för personlighetsstörningar. Dessa idéer drivs av personer som inte bara brinner för sitt arbete utan även kan ha egna vinstintressen i verksamheten när landstinget inte klarar av ett massivt utredningstryck.

Jag undrar om den borgerliga landstingsmajoriteten är medveten om allt detta? Varför flyttar man resurser från sina egna ansvarsfulla och kompetenta verksamheter till ansvarslösa, inkompetenta och privata vinstmaskiner? Varför vill man riskera att samhällsresurser som är helt nödvändiga för funktionshindrade, istället går till dem som fått fel diagnos och på sikt hade mått mycket bättre av aktiva behandlingar? Hur går det med arbetslinjen när dessa personer aldrig kommer tillbaka ut i arbete? Allt detta sker alltså enbart för att en fattig klinik kunde spara 5000 kronor på varje felaktig diagnos!

Jag uppmanar därför de ansvariga beslutsfattarna att se oss och vår skicklighet. Och ge oss de resurser vi behöver för att kunna säkerställa att alla patienter som har behovet får en seriös och ordentligt genomförd utredning!

Carina Hellström, Överläkare specialist i psykiatri leg psykoterapeut

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Ämnen i artikeln:

Psykiatri

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev