Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

tisdag11.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Sjukvård

Kvinnan som dragdjur i kommunal tjänst

Alla gjorde rätt, men ändå blev det så fel. Torsten Nielsen, brukare av hjälpmedel för handikappade i Linköping, berättar här sin historia om hur han och hans fru kom i kläm i ett stelt regelverk.

Publicerad: 13 augusti 2015, 11:09

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Orättfärdigt att förutsätta att kvinnor ska agera dragdjur för rullstolar, menar debattören.


Ämnen i artikeln:

FunktionsnedsättningOmsorgByråkratiKommuner

Detta är en sann berättelse om en gammal sed som blev ny verklighet i möjligheternas stad Linköping i nådens år 2015. Allt började en kulen vinterdag då en äldre handikappad man insåg att han inte klarar sig på egen hand utan ordentliga hjälpmedel eftersom han endast med stor svårighet kan gå några tiotal meter.

Han får en kontakt genom sin vårdcentral och så småningom kommer en hjälpsam dam på hembesök. Problemet diskuteras och efter ett litet missförstånd som snabbt reds ut, kommer den efterlängtade rullstolen. En gedigen sak försedd med ett antal finesser. Men den är inte eldriven så som vår man önskade. En sådan får man enligt gällande regler inte åtnjuta om man kan gå några meter.

Men, vår man kommer inte långt med rullstolen. Som multisjuk med svår hjärtsvikt och en invalidiserande nervsjukdom orkar han inte ta sig många meter med rullstolen. Vad göra? Vår man är gift så det är självklart att hustrun skall agera ”havremotor”, detta oavsett om hon kan, vill, har tid och ork eller inte. Hon inkluderas omgående i den tillhandahållna hjälpmedelsutrustningen som drivkraft, utan att ens tillfrågas.

Nu uppstår dock nästa problem. Hustrun är också handikappad, fast i något mindre omfattning än vår man. Hon har svår reumatism och har mycket svårt att gå, dessutom är händer och fötter illa tilltygade av sjukdomen. Även detta problem har en potentiell lösning: Ge vår man en eldriven rullstol och han kommer inte att belasta omgivningen.

Men se, det går inte. Reglerna måste följas. I stället får vår man en sorts eldriven ”skottkärra”, ett tekniskt avancerat och finurligt underverk. Den körs in under rullstolen och låses med ett par små bultar – omöjliga för hustrun att manövrera. Det känns lite som att köra elektrisk gräsklippare fast den är tyngre att styra med nittio kilo gubbe i stolen. Hustrun får prova men lyckas inte särskilt väl. Paret resignerar inför överhetens stelbenta reglementen och ber att få prova några dagar.

Men, kan man inte gå så kan man inte. Med eller utan skottkärra. Någon föreslog en åkbräda som man har till barnvagnar. En sådan specialtillverkades av en vän, men det blev för vingligt och därmed farligt för hustrun. Skottkärran återlämnades. Någon elrullstol gick fortfarande inte att få. Regler skall följas.

Historiskt sett har kvinnan använts som dragdjur i jordbruket. En stund med Google ger den intresserade exempel med förklaring av omständigheterna, som oftast varit fattigdom och nödår. Man kan inte säga annat än att kommunen bjudit frikostigt. Det sammanlagda värdet av ekipaget överstiger femtiotusen svenska pengar. Det vill säga ungefär lika mycket som den av kommunen nekade elrullstolen kostar i lyxutförande.

Som den hjälpsamma damen från kommunen så riktigt påpekade: ”Kostnaden spelar ingen roll utan det är viktigt att brukaren får det hen behöver och kan klara sig själv.”

Rullstol med “kvinnostyrd elskottkärra” var inte tillämpbart i detta fall. Jag behöver väl knappast påpeka att paret och särskilt hustrun kände sig djupt kränkta över den ofrivilliga roll de tvingades spela i detta Linköping där idéer blir verklighet.

Varför blev det så här? Varför får vår man ingen elrullstol? Alla regler har följts till punkt och pricka. Ingen har begått minsta lilla fel. Ändå blev det så fel. Fast alla gjort rätt.

Sett ur brukarens perspektiv är reglerna för rigida. De lämnar inga utrymmen för handläggarna att ta egna initiativ eller fatta beslut om avvikelse i samråd med överordnad som kan leda till humanare och kostnadseffektivare resultat på sikt.

Oavsett om reglerna för hjälpmedel grundas på ett politiskt beslut eller ett tjänstemannabeslut är detta fattat utan konsekvensanalys vilket i sig borde vara tjänstefel. Eller är det hybris och maktfullkomlighet som är boven?

Vi har bland världens högsta skatter och våra politiker skryter med att vi därför har bland världens bästa vård. Ändå uteblir hjälpen och man får lösa många vårdproblem på privat väg med hjälp av dragvilliga kvinnor.

Torsten Nielsen, Linköpingsbo

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev