Kostråd måste kunna få anpassas till individen

I Dagens Samhälle den 10 februari skriver generaldirektörerna Annica Sohlström, Livsmedelsverket och Olivia Wigzell, Socialstyrelsen att ”En fjärdedel av alla vuxna svenskar har så ohälsosamma matvanor att de riskerar att bli kronisk sjuka eller dö i förtid. Det är hög tid att vårdens beslutsfattare prioriterar frågan om hälsofrämjande samtal i vården.” De hänvisar dels till Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder och Livsmedelsverkets kostråd som bygger på de nordiska näringsrekommendationerna.

Det framgår även av Socialstyrelsens utredning ”Så här vill patienter berätta för sjukvården om sina levnadsvanor, resultat av en befolkningsundersökning 2016” att 97 procent av tillfrågade kan tänka sig att dela med sig av sina levnadsvanor i kontakter med hälso- och sjukvård för att få rätt vård och behandling.

Som legitimerad vårdpersonal har vi dels ett krav att följa de riktlinjer som utfärdas av Socialstyrelsen, men även ett krav att följa forskningen och att hålla oss uppdaterade och kontinuerligt fortbilda oss inom vår profession. Vårdprofessionerna har även yrkesetiska koder att följa.

De nationella riktlinjerna för sjukdomsförebyggande metoder ligger till grund för det vårdprogram för hälsofrämjande levnadsvanor som används inom Stockholms läns landsting, SLL. I vilket det tydligt framgår att vi ska ge evidensbaserade råd.

Nu uppstår det eventuellt problem. Livsmedelsverket har nämligen inte i uppdrag att ge kostråd till sjuka. Detta framkommer i en replik i Läkartidningen om kostråd till patienter med IBS, till vilka Livsmedelsverkets kostråd inte alltid är de bäst lämpade. Kostråd vid sjukdom faller istället under Socialstyrelsens ansvar. Så är de som vi förväntas tala med om ohälsosamma matvanor alltså friska patienter?

I det regionala vårdprogrammet står det tydligt att det är extra viktigt att vi inom hälso- och sjukvården talar om goda matvanor i mötet med patienter som lider av hjärt- och kärlsjukdom, högt blodtryck, blodfettsrubbningar, diabetes, stort bukomfång, övervikt, fetma, schizofreni, depression, ångest och demens.

Kostråden vi förväntas ge ge är i stora drag: öka andelen frukt och grönt, minska andelen rött kött, minska på socker och vit mjölmat till fördel för fullkornsprodukter, byt feta mejeriprodukter mot magra, byt smör mot växtbaserat fett och välj nyckelhålsmärkta produkter.

Men råden att undvika mejerifett kan inte längre försvaras av hälsoskäl. Så varför ändras de aldrig? Är det av prestigeskäl eller ligger industriintressen bakom?

Vad är det man vill åstadkomma med att ge dessa kostråd till friska individer? Att satsa pengar på att dietister utbildar vårdpersonal, och att de i sin tur ägnar mer tid till att samtala om goda levnadsvanor kan nog alla vara överens om att vi bör göra. Men att ge kostråd på gruppnivå har tidigare visat sig problematiskt, och de nationella kostråden är som tidigare nämnts inte lämpliga för alla, exempelvis vid diabetes. Är det här verkligen rätt väg att gå?

Om det bara finns ett svar på frågan hur vi bör äta för att anses ha hälsosamma matvanor, vad är då meningen med att fråga? I legitimationen ligger ett yrkeskunnande, som riskerar att förminskas betydligt med den styrning som efterfrågas av generaldirektörerna. När landstingen sätter de mål som efterfrågas och ska följas upp, vad är det man utvärderar? Hur mäter man hälsosamma matvanor? Är det hur många som passerar primärvården och fått information om Livsmedelsverkets kostråd?

Eftersom ny forskning ger en delvis annan bild av vilka råd som skulle kunna vara bra att ge till friska och sjuka menar vi att professionerna bör ges ett större handlingsutrymme till personligt anpassad rådgivning.

Jenny Levin, leg. dietist primärvården Stockholm

Marina Olai, leg. dietist primärvården Stockholm

Leena Nygren, leg. sjuksköterska och systemisk samtals/familjeterapeut, Stockholm

Tina Brus, leg. sjuksköterska, diabetessköterska, primärvården Örebro

Ralf Sundberg, leg. läkare, docent, författare, Malmö