Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Sjukvård

Kan vi verkligen sätta ett pris på vårdens värde?

Sommaren 2013 skrev Britt-Marie Ahrnell ett mycket uppmärksammat öppet brev om bristerna i kvaliteten på den cancervård som hennes make fått, och om hur många läkare han träffade under sina sjukhusbesök. Här återkommer hon med en ny betraktelse inifrån vården, efter att maken återigen behandlats för cancer på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Publicerad: 16 december 2014, 04:45

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Britt-Marie Arhnell skriver om den sjukhusvård som möter hennes cancersjuke man.

Foto: Anna Rut Fridholm


Ämnen i artikeln:

VårdkvalitetSpecialistvårdErsättningsreglerCancerPatientsäkerhet

Maken som har cancer är på Karolinska igen. Tumören har gått in i ett revben som nu ska strålas. Han har tur och fick plats i den beställning som kliniken skrivit avtal om och ersätts för. Det är vi glada för. Det är även sjukhuset som gör en insats och ökar sin produktion med en pinne i de flöden som mäts så noga av controllers numera. Allt i syfte att öka vårdens produktivitet.

(Här går det att läsa Britt-Marie Ahnells första berättelse i Dagens Samhälle, publicerad i juni 2013.)

Om min älskade därmed blir av med den djävulska smärtan i revbenet vet vi inte. Och för den delen i flödet som vi kan kalla utfall, resultat eller värdet av en insats, är vårdens intresse också mer begränsat. I bästa fall får vi återse den läkare som skrev remiss till strålning och kanske vill han då veta hur det gick? Om smärtan minskade och tumörens framfart bromsades? Men det kan lika gärna hända att vi möter en ny läkare som inte hinner uppfatta denna insats i makens digra journal. Som inte ens förstår att han borde fråga och följa upp.

För i dagens vård får ingen någon pinne för den frågan. Insatsen är ju så att säga redan betald och klar. Och precis här i sambandet mellan makens stråldos och hans smärta pågår debatten om vad vården ska styra mot, mäta och ersättas för. Åtgärder eller resultat? Insatser eller utfall? Det man gör eller det man åstadkommer?

Begreppen hänger förstås ihop men sambanden är inte alltid självklara. Tänk på hamstern som kan springa både fort och länge i sitt hjul utan att komma någon vart så förstår du vad jag menar.

I dagens vård väger vågskålen tungt mot insatser. Dessa styr i princip det mesta av priser, mål och prat i vården. Och det är begripligt. Ty egna insatser har man själv kontroll över. Man kan planera, kostnadsberäkna och mäta dem. Prata om sin egen produktion och skicka faktura. Baksidan är att detta fokus leder till en uppstyckad vård där sammanhang och hela kroppar går förlorade.

Men något håller på att hända. Allt fler börjar inse att den andra vågskålen, den med värden, börjat väga allt för lätt. Att vi håller på att tappa bort såväl tanke som språk att tala om vad som ska åstadkommas. Vilka värden som ska skapas för patienter, anhöriga och samhälle.

Så nu kommer nya trender och koncept som kallas värdebaserad vård. Bakom ligger bland andra professor Michael E Porter som menar att det är nödvändigt att skifta dagens fokus från process och produktion till hälsoutfall och att vården borde organiseras utifrån hur mycket patientvärde som faktiskt åstadkoms. Man kan bara buga och hålla med.

Här blir dock diskussionen snabbt svårare och mer förvirrad.

Även det är begripligt. Ty värden är betydligt mer knepiga än åtgärder. Värden som ska skapas för andra tappar man själv snabbt kontroll över. De skapas ju tillsammans, uppstår för och tolkas av den man gör en insats för. Och de uppträder i många dimensioner; såväl i tankar som känslor och faktiska omständigheter. Enkelt exempel: En spruta som ges med omtanke och kärlek känns annorlunda (och får troligen annan effekt) än den som ges i ordknapp brådska med hårda händer.

Därtill värderar vi värden olika. Det som är viktigt för mig kanske inte är viktigt för dig. Etiskt svårare exempel: Den som plågats länge och bara önskar dö i frid uppskattar nog inte värdet ”ökad överlevnad” även om läkaren skulle mätas på och få provision för detta mått.

Kort sagt är värden förbaskat knepiga att göra mål av, mäta och sätta pris på.

Inte minst för att många av vårdens viktigaste värden är helt subjektiva; till exempel att bli smärtfri, att mötas med respekt, att känna sig omhändertagen och trygg och uppleva ökad hälsa. Dessutom visar sig värden ofta först på sikt. Och under den tid som går medan insats omvandlas till värde hinner mycket hända som blandar bort korten för vilken insats som ledde till vilket utfall. Därtill ska patienten få större makt på vägen vilket förstås rör till det hela än mer.

Jag uppskattar till fullo idén att ersätta vård för utfall istället för insats. Det är vackert tänkt och skapar drivkraft mot sammanhang och hela kroppar.

Men jag har stor respekt för att det måste vara ohyggligt svårt. Hur ska utfallet rensas från patientens eget inflytande och delaktighet plus alla andra olikheter, omständigheter och vanor vi människor har och möter på livets väg? Hur ska jämförelser göras och rättvisa skipas när knappt en enda patient eller situation är den andra lik? Hur ska man undvika en ny korrupt snedvridning där det nu gäller att skaffa sig duktiga patienter med tur så att det lönsamma värdet uppstår?

Och se, här öppnar sig nu en arena med otaliga nya svåra sifferprojekt i vården där räknandet blir kvar men sker med nya variabler. New Public Management (NPM) 2.0?

Medan detta pågår väntar jag på att de farliga strålarna ska leda till något gott i makens revben. Och hoppas innerligt att de inblandade förstår och gör skillnad mellan värdebaserad vård och värdebaserad ersättning. Så att vårdpersonal kan hålla de värden som redan finns väl uttryckta i hälso- och sjukvårdslagen § 2 högt och arbeta mot dem. Lagen inleds med orden ”målet är en god hälsa och vård på lika villkor” så egentligen borde väl varken Porter eller ekonomiska morötter i vardagen behövas för att utgå från och organisera sig kring patientens bästa?

Och kanske bör ekonomer räkna på mått, pengar och rättvisa i ett annat hörn, gärna på behörigt avstånd från mötet mellan vård och patient? Och helst hålla sig till Porters term ”episodbaserad ersättning” och inte lägga beslag på ordet värde som vore detta fina ord en ekonomisk formel.

Och om någon frågar mig så tror jag det blir svårt att hitta några få mått som gör samband och ekonomi mellan insats och värde tydliga och enkla. Verkligheten kring vår hälsa, sjukdom och död och hur vi gemensamt i samhället ska bekosta allt detta är mer komplex än så.

Så politik, styrning, ord, mål, mått och siffror måste nog få finnas på många ställen och komplettera varandra i den många gånger långa värdetrappa som leder från Liten och Snabb Insats till Långt och Gott Liv.

I veckans nummer av Dagens Samhälle som kommer ut på torsdsag publiceras en längre intervju med Britt-Marie Ahrnell.

Britt-Marie Ahrnell, anhörig och vårddebattör

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev