Jämlik hälsa i hela landet kräver helhetsgrepp

Runtom i Sverige brottas lokalpolitiker med utmaningen att tillhandahålla välfärd och lika möjligheter för alla medborgare, samtidigt som vi kan konstatera att människors livsvillkor och inte minst hälsa skiljer sig mycket åt inom kommuner och regioner i vårt land.

Lokala kommissioner för att stärka folkhälsan har under den gångna mandatperioden tillsatts exempelvis i Malmö, Västra Götaland och Östergötland. Deras arbete har varit betydelsefullt för lokalpolitikens utveckling, och det finns mycket kunskap att bygga vidare på inte minst i WHO:s nätverk för Healthy Cities i Sverige, men nu krävs även ett nationellt helhetsgrepp om frågan.

Långsiktigt arbete för folkhälsa är inte i första hand en fråga om sjukvårdspolitik, utan om sammanhållning och hur vi minskar klyftor mellan människor. Michael Marmot skriver i WHO:s rapport Closing the gap om hur åtgärder för folkhälsa måste vidtas, men att det kräver politik för minskade socioekonomiska klyftor; Vi anser att det är etiskt tvingande att utjämna ojämlikheten i hälsa. Social orättvisa dödar människor i stor skala. Bristande jämlikhet leder nämligen till ohälsa. Inom en och samma stad kan medellivslängden skilja uppåt tio år beroende på vilket område du bor i; ett där utbildnings- och inkomstnivåer är höga eller ett som präglas av ekonomisk utsatthet.

Mycket tyder på att det inte bara är mänskligt och etiskt riktigt att bedriva en politik för jämlik hälsa, utan även ekonomiskt. Flera av de lokala kommissionerna för jämlik hälsa belyser vikten av så kallade sociala investeringar, att från samhällets sida ta kostnader tidigt, för att förebygga, snarare än när problem har uppstått. När det gäller investeringar i byggnader eller infrastruktur är det allmänt vedertaget att göra satsningar som återbetalar sig på lång sikt. Det hade varit välkommet med en diskussion om hur regeringen ser på den här formen av investeringar i mjuka värden.

Stabila trygghetssystem och en generell välfärd utgör en god grund för jämlikhet, men det måste också finnas utrymme för specifika satsningar och förebyggande åtgärder som griper an orsaken till de stora skillnaderna mellan olika samhällsgrupper, sociala investeringar skulle kunna vara en del av svaret på frågan om hur detta kan genomföras.

Folkhälsominister Gabriel Wikström har redan visat mod och ambition för stärkt folkhälsa, till exempel i form av förslag för att minska tobaksbruk. Nu ser jag fram emot tillsättandet av en nationell kommission för jämlik hälsa där det tas ett helhetsgrepp om folkhälsopolitiken med fokus på strukturell omfördelning och social rättvisa.

Ida Legnemark, ordförande (V) för WHO:s nätverk Healthy Cities i Sverige