Ing-Marie Wieselgren: ”För mig är mycket i livet en kamp eller strid med saker”

Dagens Samhälle möter Ing-Marie Wieselgren i Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) spöklikt tomma lokaler på Södermalm i Stockholm. De flesta jobbar hemifrån. Själv sitter hon för det mesta hemma på gården utanför Uppsala nu. Men det innebär inte att jobbet är lugnare än annars. Tvärtom.

– Jag fyller dagarna från 8 till 18 med en massa digitala möten, berättar hon.

Sedan 2007 har hon varit chef för Uppdrag psykisk hälsa, som samordnar arbetet med överenskommelserna inom psykisk hälsa mellan regeringen och SKR. Hon jobbar ett år i taget men fortsätter gärna om uppdraget förlängs.

– Mina barn säger att de kommer att få bära ut mig härifrån.

Vad hoppas du ha uppnått innan du slutar?

– Jag vill lyfta det här området. Det har varit mer fokus på kroppslig hälsa än på psykisk under väldigt många år. I dag och framöver är det den psykiska hälsan som kommer att vara avgörande för om vi är framgångsrika i vårt samhälle och kan minska lidandet hos människor. Det hjälper inte om vi lever länge om du inte tycker det är roligt att leva.

Under coronakrisen har Uppdrag psykisk hälsa byggt upp en resursbank på sin sajt med råd kring psykisk hälsa under pandemin. Där går det att hitta tips och information för barn, ungdomar, vuxna och äldre. Råden har tagits fram utifrån möten där deltagarna fått dela med sig av vilka resurser de kan erbjuda. Myndigheter, ideella organisationer och andra aktörer har bidragit.

– Vi har bett dem skriva ned allt de gör och har. Sedan har vårt jobb varit att sortera det. Vi började med att be dem identifiera problemområden, till exempel oro och ångest inför smitta och svårigheter att hålla struktur på dagen. Tanken är att det här ska vara till nytta för våra medlemmar i kommuner och regioner. När de behöver tipsa allmänheten om råd kan de lätt hitta dem hos oss.

Ing-Marie Wieselgren är psykiater i botten och ser många risker kring den psykiska hälsan under pandemin.

– En del av dem med allvarliga psykiska sjukdomar och tillstånd tackar nej till sina återbesök. De är rädda för att bli smittade och får extra ångest ovanpå allting annat. De tappar sina vanliga strukturer när sysselsättningen som de går på kanske stänger, och de kanske tillhör riskgrupper och blir ännu mer isolerade. Jag är rädd att tillståndet förvärras för en del av dem med allvarliga psykiska sjukdomar.

Är det stor risk för hög belastning i psykiatrin framöver?

– Ja, i ett längre förlopp handlar det inte bara om att ta igen de missade besöken. Utan det kommer att vara en ökad psykisk ohälsa som vi får ta hand om flera år framåt.

Hon ser nya grupper som inte tidigare lidit av psykisk ohälsa som nu kan komma att behöva hjälp.

– Där är jag kanske mest orolig för den ekonomiska situationen. Förvärrad ekonomi som för med sig arbetslöshet med helt annorlunda situationer. Det föder stressituationer i människors liv. Det ökar risken för missbruk av olika slag, våld, konflikter och att barn far illa. Den sociala distanseringen ökar också risken, det tar längre tid innan någon annan hinner se hur man har det.

Hur hindrar man att den sociala distanseringen leder till att fler i slutänden dör av psykisk ohälsa än av viruset?

– En avvägning man gjort i Sverige är att man inte stängde förskolorna och grundskolorna. Det skulle ha gjort det ännu mycket svårare för barn och familjer. Kanske har det ökat smittspridningen lite, men vinsterna har varit väldigt stora.

– En annan sak är att vi har haft möjlighet att gå ut och röra på oss. Vi vet att det är hälsofrämjande att vara ute, motionera och se andra människor.

Däremot tycker hon inte att samhället har gjort tillräckligt för att skydda de äldre mot den psykiska ohälsa som deras isolering kan leda till.

– Det är rätt att säga att vi ska skydda de äldre. Enklaste och snabbaste sättet är förstås att de inte går ut och inte träffar andra. Nu signalerar vi till dem att det nog kommer att vara så här under lång tid. Redan före pandemin hade vi en ökad psykisk ohälsa bland äldre som vi inte mötte tillräckligt bra. Med alla de här åtgärderna ökar riskerna för ångest och depressioner hos äldre.

Hur kan risken minskas?

– Satsa på digitalisering. Man skulle kunna köpa in Ipads och låna ut till äldre och  visa hur de fungerar. Man behöver också i större utsträckning lägga energi på att hålla kontakt. Det finns många som hjälper till med att köpa matkassar nu. På samma sätt kanske man skulle kunna hjälpa till med att ringa upp ensamma äldre. Vi måste hjälpa dem mer med att kunna umgås via nätet och telefon.

Hon tycker också att radio och tv borde ta ett större ansvar för att hjälpa isolerade äldre.

– Det skulle kunna finnas något liknande en ”julvärd” som vänder sig till äldre hela dagarna. Folk gillar när någon tilltalar dem. Någon kanal kan väl sända sådant som är nischat för äldre hela tiden. Det vore bra om man hade något som var som en stuga för alla äldre där de kan ha sällskap via tv:n och via radion, och att man också frågade dem vad de vill ha.

Ing-Marie Wieselgren konstaterar att en kris som den pågående pandemin leder till att fler börjar fundera över livets stora frågor. Hon efterlyser nya sätt att möta detta.

– Mina läkarkollegor säger till mig att ”en stor andel av dem som söker kan vi inte hjälpa för att det de egentligen funderar över är meningen med livet och det har vi inga verktyg för”. Tidigare har kyrkan varit mer självklar. Nu är inte kyrkan ett självklart alternativ för alla. Den är det för en del och då är det jättebra, men för andra behöver vi någonting annat.

Är det samhällets uppgift att ta över kyrkans roll i folks sökande efter mening?

– Jag tror att det till stor del är människors eget ansvar. Men det blir ju regionens problem om du söker sjukvård för det som egentligen handlar om ensamhet eller existentiella frågor. Det jag ser som samhällets ansvar är att skapa arenor där du kan få de här mötena, medan innehållet i de mötena ligger på ideella föreningar eller på oss var och en som människor. Samhällets ansvar är att göra det känt vad civilsamhället kan bidra med på olika sätt. Varenda vårdcentral borde enkelt ha tillgång till vilka samhällsstöd de kan tipsa sina patienter om.

Hon vill också att primärvården ska kunna slussa människor vidare till digitala samtalsgrupper.

– Jag skulle vilja att vi snabbt nu taggade upp primärvårdens förmåga. Att man gick ut till de patienter som är listade hos en med ett erbjudande: Behöver du prata?

Hon ser också möjligheter för kommunerna att ta ansvar för människors psykiska hälsa på nya sätt. Till exempel genom de kommunala bostadsbolagen.

– Kan allmännyttan gå in och göra mer i utsatta områden där det kanske redan var en hög arbetslöshet? De kan fundera på om det finns någon i varje hus som kan vara lite gammeldags portvakt och höra hur folk mår. Liknande saker har man gjort i England för att mobilisera mot ofrivillig ensamhet.

Hur känner du själv av krisen?

­­­– Det värsta för mig är att det är så tydligt att vi inte kan rå på det. Det är som naturkatastrofer och jordbävningar som man inte kan göra någonting åt. Trots all kunskap vi har, trots all teknik och all framgång så står vi handfallna inför det här. Det enda vi kan göra är att gömma oss för viruset. Det har liksom övertaget. Jag är en sådan som vill tro att vi kan ha kontroll över saker.

Hur hanterar man känslan av att viruset har kontroll över oss?

– Jag kan inte slå ihjäl viruset. Det jag kan göra är att försöka att minska konsekvenserna av den här yttre fiendens framfart. För mig är mycket i livet en kamp eller strid med saker. Här har jag viruset som fiende, eller det som viruset ställer till med. Det är mitt sätt att hantera både oro, ångest och sorg. Med kamp och strid.