Hårdare samhällsklimat prövar ambulansen hårt

Personalomsättningen i storstadsregionerna är illavarslande hög och många av Alarm Ambulansförbundets medlemmar vittnar om ett allt hårdare arbetsklimat.

Sedan 1960-talet bedrivs ambulanssjukvården i Sverige av landstingen, varav flera upphandlat sin verksamhet hos privata vårdgivare där insynen är obefintlig.

Landstingens beredskapsplaner invaggar medborgarna i tron om att det råder god beredskap, regelbunden övning och organisatorisk färdighet inom ambulanssjukvården.

Hot, våld och arbetsmiljörisker beskrivs det råda nolltolerans mot. Men vid en närmare analys framträder en helt annan bild.

De anställda som dristar sig till att påpeka brister, efterlyser övning och följsamhet av lagar kan från en dag till en annan befinna sig i en mycket bekymmersam situation. Arbetsgivarna överför ofta ansvaret på de anställda.

Då blir en hotfull situation i stället ”nekat en individ vård, fördröjt eller ifrågasatt ett uppdrag. Om en person uppträtt aggressivt, uttalat tillmälen eller varit hotfull, hänskjuts ansvarsfrågan till ambulanspersonalen. Erinran, varning, uppsägning eller avsked hänger i luften. Därav infinner sig ett stort problem som cementerats i många ambulansorganisationer: Den ängsliga tystnaden.

Ambulanspersonalen möter ett allt hårdare samhällsklimat, där missbruk, social misär och utanförskap innebär stora prövningar för en verksamhet som baseras på uppdraget att rädda liv och undsätta människor i nöd.

Det finns i dag situationer där ambulans, räddningstjänst och polis iakttar befogad försiktighet, vilket förbundet anser drabbar människor i behov av hjälp. Ökade inslag av hot, våld och upplopp i förening med huvudmännens riskblindhet har satt patientsäkerheten på undantag.

Övning för attentat, upplopp och större olyckor fattas ambulanspersonalen. Enligt en kartläggning som förbundet genomförde 2014 ansåg sig hela 90 procent av de tillfrågade inte äga förmåga eller kunskap att agera vid ett upplopp, attentat och våldsamma konfrontationer.

Förbundets arbete för ett införande av taktiska ambulansenheter som med ändamålsenlig skyddsutrustning, som skyddsmask och skottsäker väst, kan agera i heta zoner måste ses utifrån den verklighet som råder. Det går inte längre att blunda för att villkoren förändrats.

Ändå har kraven på ambulanspersonalens fysiska förmåga minskat i takt med att ambulanssjukvården blivit en del av en större och vilt spretande sjukvårdsapparat.

Lågt ställda krav får konsekvenser för patientsäkerheten och arbetsmiljön, eftersom arbetet inom ambulanssjukvården omfattar akuta förflyttningar på ogynnsamma platser. Förbundet arbetar för att det ska finnas tydligt stipulerade krav för anställning i ambulanssjukvården och därtill nationella krav om återkommande fys- och kunskapstester.

Då det saknas statlig nationell styrning över ambulanssjukvården kommer förbundet också aktivt fortsätta arbeta för ett förstatligande av ambulanssjukvården, vilket kan ses som essensen av åtskilliga remissyttranden och inlägg i debatten.

Därför arbetar förbundet bland annat för:

- Staten som huvudman för ambulanssjukvården och regelbunden övning och samverkan med övriga blåljusorganisationer.

- Statlig alarmeringsfunktion med möjlighet att flagga för riskfyllda miljöer och adresser. Det kräver en statlig alarmeringsmyndighet och reglering av alarmering i lag.

- Sjukvårdshuvudmännen måste tills nyordning råder hedra portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen. En likvärdig vård för hela befolkningen måste vara odiskutabel.

Ovanstående åtgärder skulle skapa beredskap, insyn, reellt medbestämmande och en likvärdig ambulanssjukvård. Att låta landsting och hermetiska ambulansbolag ansvara för samhällets ambulansberedskap är som att sätta bocken att sköta trädgården; det blir bevisligen en enda stor röra.

Henrik Johansson, förbundsordförande Alarm Ambulansförbundet