”För varje vargangrepp blir vi mer desperata”

En person undrade häromdagen om barnmorskor återigen ska stå och skrika ”vargen kommer!”? Personen tyckte att det har barnmorskor gjort länge nu och har det egentligen kommit en varg? Vad är det barnmorskorna vill egentligen?

Vi barnmorskor vet vad vi vill, vad vi strävar efter och varför vi ropar och väsnas. Men det är kanske inte klart för dem vi ropar till? Om det är så att vi ropat ”vargen kommer” så länge nu att ingen längre lyssnar, vad beror det på? Har vi inte skrikit tillräckligt högt? Och vargen, har den aldrig kommit?

Vi som skrikit upplever så klart att det verkligen funnits en varg att varna för. Frågan blir då, hur definieras vargen? Och vem definierar vargen? Och när gör vargen skada? Vad är en skada? Att vargen är för nära fårhagen? När den är i fårhagen? När den rivit ett får? Tagit ett lamm? Rivit hela flocken? Girigt ätit av och dödat alla fåren?

Kanske började vi ropa redan när vargen var valp? Sedan motade vi bort valpen när den närmade sig hagen. Ropade och väsnades igen när den tog sig in i hagen och ut igen, lagade stängslet, tog hand om de rivna fåren och minimerade skadorna. Och när vargen närmade sig igen ropade vi återigen och väsnades, hanterade situationen.

För varje vargangrepp har vi blivit mer desperata och stängslet är svårare att laga, fårflocken och vi är räddare och svagare. Men vi har fortsatt att skrika och väsnas, varje gång vargen har synts omkring eller i hagen.

Kanske är det dags att sluta skrika och väsnas, sluta att försöka hålla ihop stängslet och sköta om fåren? Det kanske är fårfarmaren och markägaren som får ta över problemet med vargen nu? Vill de lyssna kan vi dela med oss av våra lärdomar. Men vargen måste de ta itu med. Och när det gäller att ta itu med vargar kan inte fårfarmaren och markägaren skylla på varandra och säga att det är den andres ansvar.

För att få fåren att leva, frodas, föröka sig, ge god mjölk och vacker päls krävs gemensam aktion; säkra upp med många meter rovdjursstängsel, ha gott om tillräckligt utrustade fåraherdar som kan avlösa varandra, värme, vatten, gott friskt bete och någonstans att söka skydd för regn och vind.

Det vi barnmorskor vill är att kunna arbeta med familjen i centrum, ge kontinuerligt stöd under aktiv förlossning och se en mer differentierad och säker vård som innebär valfrihet för föräldrarna. Detta går inte att åstadkomma utan barnmorskor på plats. För att nå dit krävs både god arbetsmiljö och goda villkor, så att vi både kan locka och behålla barnmorskor inom mödra-, förlossnings- och eftervård.

Emma Jonsson, barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet