Fel koppla narkotikadöden till förbudet

REPLIK Henrik Edin, förbundsordförande i Liberala ungdomsförbundet är i en debattartikel i Dagens Samhälle bekymrad över den narkotikarelaterade dödligheten och föreslår en avkriminalisering av bruk av narkotika för att få ned dödstalen och underlätta vårdinsatser.

Det stämmer att Sverige har en hög narkotikarelaterad dödlighet men att koppla detta till kriminaliseringen av bruket blir fel. Att antalet människor som dör av droger i Sverige nästan tredubblats sedan 2006 kan omöjligt bero på att bruket kriminaliserats, vilket skedde 1988.

Ökningen har i stället skett parallellt med att programmen för assisterad läkemedelsbehandling byggts ut kraftigt. Ökningen av dödsfallen hänger till största delen ihop med läkemedlen buprenorfin och metadon, och inte till det illegala heroinet.

Dessa läkemedel kan förstås säljas på den illegala marknaden eller smugglas in från andra länder, men polisen i Stockholm vittnar om en ökande illegal handel i anslutning till klinikerna, det vill säga läckage. Även synnerligen potenta syntetiska opioder för smärtlindring som fentanyl bidrar till dödstalen.

Bilden är dock inte entydig. Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen är inte överens om huruvida en ökning ens ägt rum eller om förändrade mätmetoder ligger bakom. Om man på allvar är intresserad av att rädda liv bör insatser snarare fokuseras på att förstå vad som skett i Sverige sedan 2006 och hur utvecklingen bäst kan vändas.

Vi har haft läkemedelsassisterad behandling i mer än 50 år utan att dödligheten skjutit i höjden som den gjort under de senaste 10 åren. Så kallad skademinimering verkar inte vara lösningen utan en del av problemet då den gjorts på fel sätt.

Dikotomin mellan att ”jaga med batong” och hjälpa är falsk och ohederlig. Restriktiva normer och lagstiftning kring narkotikaanvändande går att förena med hjälp till dem som hamnat i beroende.

Beroendevården har ingen anmälningsplikt till polisen utan tystnadsplikt råder. Om en polisiär insats mot en ungdoms narkotikaanvändande leder vidare till psykosocialt stöd eller att föräldrarna uppmärksammas är mycket vunnet.

Alternativa påföljder för kriminella med beroendeproblematik är värda att pröva för att förhindra att de åker in och ut ur behandling och fängelse.

Ett av flera moraliska problem med avkriminalisering av narkotika är att detta riskerar stärka den organiserade brottsligheten som får en större kundkrets. Att styra om polisresurser till langare och producenter medan efterfrågan lämnas ifred resulterar i ett rejält sisyfosarbete när nya langare ersätter de gamla som arresteras.

Detta är erfarenheterna av den holländska avkriminaliseringen som de facto är en legalisering av eget bruk och innehav av cannabis. Holland utgör i dag navet i den europeiska drogmarknaden och där är den organiserade brottsligheten djupt etablerad i hanteringen av cannabis och syntetiska droger.

Kanske är det därför landet sällan nämns längre i narkotikapolitiska sammanhang av dem som vill legalisera och avkriminalisera narkotika.

Det portugisiska exemplet är mer intressant. Satsningen på vård och inrättandet av särskilda kommissioner av jurister, socialarbetare och psykiatriker som hanterar och sanktionerar narkotikabrott kan exempelvis vara värt att fundera vidare på.

Viktigast är att varje samhälle har mekanismer för att hantera och helst avstyra narkotikaanvändande innan det resulterar i beroende, vilket leder till stora skador för samhället och den enskilde.

Erik Leijonmarck, generalsekreterare för Europeiska Städer mot Narkotika (ECAD)