Dubbelfel inom svensk förlossningsvård

I och med avvecklingarna av Södra BB och BB Sophia befinner sig Stockholms förlossningsvård i kris. Själv födde jag nyligen tvillingar och har haft mycket kontakt med mödra- och förlossningsvården. Jag kan i efterhand konstatera att svensk förlossningsvård utmärks av minst två allvarliga tankefel som kan resultera i både för dålig och dyr vård. Vill vi undvika att kriser uppstår med jämna mellanrum och att både patienters och personalens hälsa sätts på spel behöver vi göra ett rejält omtag i förlossningsvården. Låt oss börja med att förstå och rätta till de två tankefelen.

Det första tankefelet är att förlossningsvården inte behöver nivåregleras på samma sätt som annan vård. Nivåreglering innebär att patienter med olika behov får olika vård. Ulla Waldenström, professor i omvårdnad på Karolinska institutet, menar att Idén att erbjuda en enklare vård till dem som är friskast och sedan remittera till specialistvård i komplicerade fall är accepterad inom andra delar av svensk sjukvård. Att Sverige valt högspecialiserad vård för samtliga barnaföderskor, med undantag av Södra BB, kan ifrågasättas ur kostnadssynpunkt, men även ur omvårdnadssynpunkt.

Det andra tankefelet är att förlossningsvård automatiskt blir bättre och säkrare ju mer högspecialiserad den är. Trygghet är essentiellt för säkra och effektiva förlossningar. Den fysiska miljön bör således vara rofylld och den födande kvinnan bör få assistans av en erfaren barnmorska som har tid. Detta upplägg är aktivt efterfrågat av de födande kvinnorna och dessutom kostnadseffektivt, så låt oss kalla det för “Plan A”. Att det finns högspecialiserad medicinsk beredskap om födsloarbetet skulle behöva hjälp på traven eller något skulle gå fel är också grundläggande. Men på grund av att dessa interventioner också medför risker skall de användas med försiktighet och utgör således ett slags “Plan B”.

Ett problem i modern västerländsk sjukvård är att man satsar orimligt mycket på Plan B i förhållande till Plan A. Svenska förlossningskliniker har hög medicinsk kapacitet men underbemanning leder till att barnmorskor då och då tvingas lämna födande kvinnor i kritiska förlossningsskeden. Vårdens ersättningssystem gynnar dessutom avancerade medicinska insatser framför omvårdnadsinsatser som förebygger behovet av desamma.

Det bör också noteras att “enkla” omvårdnadssatsningar faktiskt är mer, inte mindre, avgörande där högspecialiserad vård är fullt motiverad, som i mitt eget fall. Högriskförlossningarnas medicinska “pådrag” kan stressa och skrämma och det måste därmed satsas dubbelt på lugn och trygghet under mödravård och förlossning.

Under min resa fick jag erfara flera mödravårds- och förlossningsenheter och långt ifrån alla professionella jag mötte visade en förståelse för detta samband. Jag är därför så oändligt tacksam för mödravården jag fick hos Södra BB och att jag slutligen, trots min högriskförlossning, kunde välja att föda på det småskaliga BB Sophia. För på båda enheter antog man aktivt den svåra utmaningen att kombinera högsta medicinska standard med största möjliga bibehållna lugn, trygghet och självbestämmande hos mig som föderska.

Internationell forskning tyder på att småskaliga barnmorskeledda enheter som satsar på kontinuitet är kostnadseffektiva. De ger dessutom lika säker vård och högre patientnöjdhet än de vanliga förlossningsenheterna. Utifrån både patientsäkerhet och skattebetalarnas intressen kan det därmed ifrågasättas att de nämnda tankefelen får fortsätta dominera svensk förlossningsvård samtidigt som två enheter som aktivt arbetat med att rätta till dem nu avvecklas.

Träd gärna fram med konkreta förslag ni politiker som har kraft, mod och vilja att arbeta i en mer rationell riktning.

Karin Christensson, nybliven förälder, psykolog