”Det måste bli ordning och reda på läkemedlen”

Många hoppades att domstolen skulle klargöra om Region Skånes avtal om återbäring i gengäld mot förskrivning av TNF-hämmaren Cimzia var lagligt eller inte. Så blev det nu inte.

Det enda som domstolen kom fram till var att den statliga pris- och subventionsmyndigheten Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, inte hade befogenhet att fatta den typen av tillsynsbeslut riktat mot ett landsting.

Det som många pratar om just nu är hur man ska tolka domen. Innebär domen att det nu är fritt fram för landsting att sälja rekommendationer att använda vissa receptbelagda öppenvårdsläkemedel, i syfte att skaffa sig ekonomisk återbäring från läkemedelsföretag?

Det korta enkla svaret är nej. För det var inte den frågan som Högsta förvaltningsdomstolen besvarade. Domstolen uttalade sig endast i frågan om TLV: ”har rätt att förbjuda ett landsting att ingå prisöverenskommelser med läkemedelsföretag om läkemedel som ingår i läkemedelsförmånerna.”

Domstolen avgjorde alltså inte huruvida det är i enlighet med lagen att ingå sådana avtal, utan endast om TLV hade rätt att ingripa mot ett sådant agerande. Man avgjorde inte heller om någon annan myndighet än TLV har rätt att ingripa, och vilken lag som i så fall skulle vara tillämplig.

Det här är paragrafen i lagen om läkemedelsförmåner som allting handlar om:

”7 § Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket beslutar om ett läkemedel eller en vara som avses i 18 § ska ingå i läkemedelsförmånerna och fastställer inköpspris och försäljningspris som, med de undantag som anges i 7 a och 7 b §§, ska tillämpas av öppenvårdsapoteken. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur inköpspris och försäljningspris ska fastställas. Lag (2009:373).”

Varför ser lagparagrafen ut på det här viset, och vad syftar den till? Det får man reda på om man går till lagens förarbeten, regeringens proposition och riksdagens behandling.

Lagen om läkemedelsförmåner ändrades i samband med att apoteksmonopolet avskaffades 2009. Det som vid den tiden stod i fokus var att skapa förutsättningar för en välfungerande apoteksmarknad i sund konkurrens. Den dominerande prisfrågan var den viktiga politiska principen att läkemedelspriset till patienten skulle vara enhetligt på alla apotek i hela landet. Lagändringen förtydligade att TLV skulle bestämma om apotekens inköpspris (AIP) och försäljningspris (AUP).

Den här lagparagrafen har alltså inget som helst syfte att vare sig förbjuda eller ge klartecken åt avtal om återbäring för landsting. När den trädde i kraft fanns det vi diskuterar i dag överhuvudtaget inte i sinnevärlden hos våra lagstiftare.

Lagen ändrades för att på nationell nivå reglera apoteksmarknaden, inte för att på landstingsnivå reglera återbäringsavtal.

Men den viktiga frågan just nu är inte hur domen ska tolkas, utan den här: Vilket förmånssystem vill vi ha i Sverige?

Ska vi ha ett nationellt pris- och subventionssystem där en central myndighet sätter pris utifrån en sammanvägd bedömning av läkemedlets värde och kostnadseffektivitet, eller ett regionalt upphandlingssystem där varje landsting förhandlar om priser och volymer med alla läkemedelsföretag för alla läkemedel?

För att kunna svara på det måste man dock först ha ett svar på en annan fråga: Vad ska det här systemet vara till för?

Mitt svar är att det nationella förmånssystemet ska göra det möjligt för läkaren att utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet välja det läkemedel som passar just den individuella patienten, i syfte att åstadkomma bästa möjliga vård.

För när det gäller läkemedel så är det inte så att ”one size fits all” – utan det är precis tvärtom, nämligen att olika patienter svarar olika bra på olika läkemedelsbehandlingar. Ett annat givet syfte är att högkostnadsskyddet ska göra det möjligt för alla medborgare att ha råd med läkemedel.

För läkemedelsbranschen är det viktigt att regeringen nu snabbt tar initiativ till att skapa ordning och reda på läkemedelsområdet.

Regeringen har aviserat en utredning kring förmånssystemet och det välkomnar vi. Men redan nu bör regeringen snabbt och tydligt signalera till landstingen hur man önskar att de i väntan på klargörande lagstiftning hanterar frågan om återbäringsavtal.

Det är inte mer än rimligt att staten, som ger ett särskilt statsbidrag på i år 22 miljarder kronor till landstingen för kostnaderna för läkemedelsförmånen, ställer som motkrav på landstingen att de håller sig till de nationella processerna.

Det är också ett faktum att läkemedelsbehandling utgör en av de främsta orsakerna till den betydande ojämlikhet som finns inom hälso- och sjukvården. Ju mer landsting och regioner på egna initiativ frångår vårt nationella system desto mer ojämlik blir patienternas förutsättningar till god vård.

Därmed verkar en sådan utveckling i direkt motsatt riktning till ett av regeringens främsta mål: en mer jämlik vård och hälsa.

När företag forskar fram och utvecklar läkemedel arbetar man med mycket långa tidsperspektiv. Därför är det viktigare för företagen i vår bransch än för många andra att veta vad som gäller. Det måste finnas en förutsägbarhet i pris- och subventionssystemet som garanterar rättssäkerhet och konkurrensneutralitet.

Sverige har också ambitionen att vara en ledande Life Science-nation. Regeringen har tagit en rad initiativ i denna riktning och bland annat tillsatt en Life Science-samordnare med uppgift att ta fram de åtgärder som behövs. En viktig prioritering för samordnaren Anders Lönnberg är att se till att innovationer får betydligt snabbare genomslag i sjukvården.

Då duger det inte att nya möjligheter att behandla svårt sjuka personer framför allt upplevs som ett problem, och inte heller att ha ett läkemedelssystem som är så komplicerat att egentligen ingen kan förklara det. Det duger definitivt inte att landsting och regioner följer det nationella systemet lite när det passar, men i andra lägen begränsar patienters tillgång till viktiga läkemedel.

Den vägen leder inte till en starkare Life Science-nation.

Det finns ett mycket starkt behov av en genomgripande förändring och förenkling av pris- och subventionssystemet för läkemedel. Grundläggande är att beslut som fattas på nationell nivå ska leda till faktisk användning av läkemedel ute i sjukvården.

Det räcker inte med att lappa och laga på det nuvarande systemet. Vi behöver en läkemedelsreform som blickar mot framtiden.

Anders Blanck, vd branschorganisationen LIF - de forskande läkemedelsföretagen